I söndags kväll fick jag ett ryck och åkte på en något längre cykeltur än mina vanliga rundor. Jag bestämde mig för att passera språkgränsen (och därmed också ta mig utanför mitt vanliga cykelnätverk). Att passera en språkgräns är naturligtvis spännande och jag kan inte få nog av det trots att jag har bott här nu i över 7 år. Jag tittade nyligen på Svenska Dialektmysterier om skånska och följde med Fredrik Lindström upp genom bokskogarna i norra Skåne som förr utgjorde gränsen mellan Sverige och Danmark (och därmed mellan Sverige och kontinenten). Men det är ju ingenting i jämförelse med det här! Det här är ju egentligen gränsen mellan Nord- och Sydeuropa. Gränsen mellan germanskt och romanskt, mellan trygg men tråkig (och ibland aggressiv) ordning och störande (men ibland sympatiskt) kaos. Och väl ute ur det välborstade Flandern med sina cykelhjälmsprydda atletiska cyklister var den enda medcyklist jag mötte mycket riktigt en lite sluskigare, avspänd typ med ölburken i högsta hugg. Honom nändes jag naturligtvis inte ta kort på, men han har etsat sig fast på min näthinna!