Vi hade några härliga dagar förra veckan när min pappa var här! Titta hur det blommar i träd och på marken! Jag har inga större problem med pollen heller, härligt nog. De här fotona är tagna bakom mitt hus på den lilla gången mellan de två åarna en dag när jag skulle till byggvaruhuset Gamma.
Jag vet inte hur många som minns denna parodi på Arja Sajonmaas låt. Såg just intervjun med Siewert Öholm i Go'morgon Sverige om Ulf Ekmans konversion, och måste säga att jag håller med honom fullständigt - Ulf Ekman sviker sitt ansvar som ledare och grundare för en världsvid rörelse och borde ha stannat kvar i den och verkat för kristen enhet utifrån den plattform han hade där. Frågan idag är alltså inte vem Siewert Öholm är, utan vem Ulf Ekman är. Jag tvivlar inte på Ulf Ekmans goda intentioner men genom att gå över Tibern och Fyrisån bygger han inte utan snarare bränner broar och verkar inte för ökad kristen enhet utan betonar i stället skillnaden mellan katoliker och protestanter. Se gärna även mitt inlägg från i söndags nedan. Mamma tipsade mig på Fejan om min före detta pastors senaste religiösa utveckling. Ojojoj, i den här frågan kan jag nog bara blogga mig fram till vad jag tycker. Själv kan jag inte säga att jag är förvånad, ens om man tänker på vilket geografiskt avstånd jag följt utvecklingen inom denna Uppsalaförsamling de sista åren. Jag kan verkligen säga att det känns skönt att ha både geografiskt och kyrkligt avstånd till detta. Jag är nu i Belgien, långt ifrån Sverige och det som en gång var mitt andliga sammanhang. Jag har aldrig blivit någon "avhoppare", utan har sakta och på ett väldigt naturligt sätt rört mig bort från trosrörelsen. Jag känner att jag håller på och hittar hem mer och mer rent andligt.
Å andra sidan kan jag inte heller säga att det inte rör mig i ryggen, för hans sammanhang har trots allt varit mitt. Ulf Ekman har verkligen sina sidor och har alltid haft det. Den sida jag kanske mest har retat mig på är hans sätt att dra så oerhörda växlar på diverse teologiska upptäckter han gjort, både före och efter sin utveckling i katolsk riktning. Han är så otroligt medveten om sin egen ställning som prästerskap (bakgrund som präst i Sv. kyrkan och studier vid Uppsala universitet) i kontrast till fåren (varav många är sprungna ur den småländska, norrländska, norska eller övriga landsbygders mylla, samt har arbetar- och pingstbakgrund och inte alltid akademiska studier i bagaget) och det tycker jag märks i hans sätt att kommunicera. Teologiska vackra termer som imponerar mindre teologiskt skolade blandas friskt med "Herren har lett oss till" eller "vi upplever starkt att Herren säger" som får folk med pingst- och Livets-Ord-bakgrund att lystra med pavlovsk automatik. Och så kommer han med beskedet att han blivit katolik, alltså rimligtvis omprövat en hel del av det pingst-karismatiska i sitt tänkande. Men eftersom han formulerar sig som han alltid har gjort låter det på något sätt konstigt. Varför säger han inte helt enkelt att han blivit katolik, att han går ur det sammanhang han själv grundat och tar personligt ansvar för det utan att referera för mycket till Guds tilltal? Varför måste han hänvisa till Guds samtal i samband med det? Gud har väl inte förändrat sig och gått med i det ena eller det andra samfundet? Snälle Ulf Ekman, min f.d. pastor, försök inte övertyga oss om att detta är rätt. Det ser man väl på sikt. Precis som med Livets Ord. Vissa saker är bra, andra dåliga, och visar sig med tiden, inte när du eller någon annan predikant står i predikstolen och säger att Herren säger det ena och det andra. Du är en god talare men du borde inse att du inte är någon stor teolog. I stället för att själv skriva böcker borde du ha hänvisat mer till andra. Det skulle nu ha lett till mindre förvirring tror jag. Du har byggt ditt ledarskap mycket på din person, berättelsen om din omvändelse och om hur Livets Ord byggdes upp. Nu får den berättelsen en väldigt oväntad vändning när du och Birgitta går och blir katoliker. På sätt och vis kan det komma något bra ur det för alla parter tror jag. Ett definitivt slut på Ulf Ekmanismen (jfr. laestadianismen och chartauanismen) inom Livets Ord förhoppningsvis. Nu måste alla som låtit sig imponeras av Ulf Ekman, alla som liksom känt sig trygga med honom och som sett honom som sin pastor även sedan han formellt sett slutat att vara det rannsaka sig själva och tänka efter vad de egentligen tror och på vilket sätt. Jag är just nu med om något liknande, fast mycket mycket mindre, här på min nya hemmaplan i den kristna gemenskap jag nu tillhör där vår lille men långvarige pastor nyligen gått i pension. En trygghet försvinner och då får Herren bli tryggheten i stället. Det är ytterst mänskligt att vilja ha en stark andlig ledare att följa. Och herdar behövs. Men vårt herde-behov kan gå till överdrift, och det har det flera gånger gjort för mig. Det jag vill minnas av Ulf Ekman är inte främst alla hans predikningar på Livets Ord utan den gången vi träffades av en slump på Carolina där han satt bakom ett likadant bord som jag med lika dammiga böcker och studerade och inte var pastor utan bara en medstudent i mängden. Vi log båda igenkännande och växlade några ord. (Och jag tänker i detta sammanhang på ett av många absurda predikouttalanden av Ulf Ekman som jag faktiskt inte kan få mig till att bli arg på honom för, bara för att det är så komiskt: "Djävulens vilja för ditt liv är att sitta på Carolina Rediviva i ett par slitna manchesterjeans och läsa en handskrift på latin!!!!") Fjantigt egentligen hur häftigt det kändes då att liksom vara Ulf Ekmans jämlike. Bara en Livets Ordare kan nog fatta det. Känslan: jag är lika smart som pastor Ulf. Och vad har jag gjort med all denna smarthet, kan man fråga sig? Jag har aldrig grundat någon församling, någon bibelskola, något teologiskt seminarium eller någon missionsverksamhet. Å andra sidan har jag känslan av att jag lyckats förvirra något färre än Ulf Ekman... |
Archives
March 2019
Categories |