Jag har precis sett en fantastisk film: Marias väg av Dietrich Brüggemann. Den handlar om en katolsk familj som tillhör en fundamentalistisk rörelse som inte erkänner andra Vatikankonciliet. De anser sig företräda den sanna tron, och att alla andra kyrkor, inklusive den vanliga katolska kyrkan, är avfälliga. Filmen är genialiskt strukturerad runt de 14 stationerna på Jesu väg till korset, Via Dolorosa, och består alltså av 14 scener, nästan alla filmade med stillastående kamera. Men det är inte Jesus som går smärtornas väg i filmen utan familjens äldsta dotter Maria som är 14 år och ska konfirmeras. Hon har ett mycket tungt kors att bära, nämligen kraven från sin stränga, elaka och lynniga mamma och den unge, karismatiske och konservative konfirmationsprästen. Kraven att inte tänka på sitt utseende, inte tänka på killar och sex, inte lyssna på modern musik med "satanisk rytm" och kravet att lyda föräldrarna i allt. Och nej, det är inte den klassiska upprorsskildringen om tonåringen som bryter bojorna och gör upp med kraven och bryter sig loss från sina förstockade föräldrar. Maria vill leva heligt och rent, leva upp till kraven, ja, t.o.m. bli ett helgon som offrar sig för Gud. När hennes hatiska mor inte gör annat än att hacka på henne absorberar hon villigt skammen och skulden och går till sist under. Tragiskt nog. Men det som gör det en speciell film är att den utspelas i vår tid, i ett vanligt samhälle i Tyskland. Jag hajade faktiskt till när jag insåg att Maria faktiskt går i en vanlig skola, och att hennes historia inte utspelar sig på 50- eller 60-talet. I Marias vardag finns det också helt vanliga människor som reagerar på hennes situation: en snäll kille i parallellklassen som är intresserad av henne, hennes gymnastiklärare som oroar sig för henne, hennes läkare och kanske den viktigaste personen som dessutom står henne närmast: familjens au pair Bernadette, även hon djupt troende men på ett mer positivt och livsbejakande sätt. Som tittare sällar man sig till denna välvilliga skara som så gärna vill men inte kan hjälpa Maria, och deras maktlöshet förstärker tragedin.
Om jag fortfarande varit djupt engagerad i Livets Ord, vilket jag ju var under 1990-talet, skulle filmen ha varit mer svårsmält. Jag hade inte kunnat ducka för beröringspunterna som den religiösa fanatismen, den konsekventa bortvändheten från samhället och de orimliga krav som detta ställer på barnen, som ju är de som mer än föräldrarna och prästerskapet tvingas interagera med detta samhälle. Men jag hade nog försvarat mig med att de ju var katoliker och att de inte kände till glädjen i tron. Alltid finns det någon liten mygga att sila bort medan kamelen tar sig nedför matstrupen.
Om jag fortfarande varit djupt engagerad i Livets Ord, vilket jag ju var under 1990-talet, skulle filmen ha varit mer svårsmält. Jag hade inte kunnat ducka för beröringspunterna som den religiösa fanatismen, den konsekventa bortvändheten från samhället och de orimliga krav som detta ställer på barnen, som ju är de som mer än föräldrarna och prästerskapet tvingas interagera med detta samhälle. Men jag hade nog försvarat mig med att de ju var katoliker och att de inte kände till glädjen i tron. Alltid finns det någon liten mygga att sila bort medan kamelen tar sig nedför matstrupen.