Titta vilka underbart gulliga små stickade väskor som det finns blomkrukor i! Ett eller annat kreativt projekt i samband med en stadsodling som de har dragit i gång här i kvarteret vid Sint Maartensdal - hyreshus med många utsatta familjer. Ser kul ut. Fantastiskt att sånt här får hänga kvar tänker en annan, som växte upp i Norrland på 80-talet där det mesta taggades, kluddades och snusprillades ner och vandaliserades.
Själv har jag avslutat terminen (ja, jag vet att det är tidigt - men det är för att vi inte kan ha tentor samtidigt som universitetet har sin tentaperiod, för 33% av våra studenter är studerar på KULeuven). Min kropp behöver vila och återhämtning - jag sov 11 timmar i natt trots att jag sovit helt OK nätterna dessförinnan. Drömde om tentor när jag vaknade kvart över tio. Min hjärna behöver kreativa projekt som inte har att göra med att hitta på lektionsmaterial. Därför grejar jag med att mosaikbekläda en lampfot, fixa med min lastpallssoffa så att den får ännu ett bord, virkar på min tröja med mormorsrutor och planerar att sticka ett par lampskärmar och måla om tre ramar som jag köpt på 2nd hand. Jag får väl posta bilder på allt detta när det är klart. Mosaiken var rätt kul - jag kastade ut ett par gröna blomkrukor i plastpåsar från 4e våningen ner på asfalten. Det blev rätt bra mosaikskärvor av det. Som tur såg var det ingen som såg mig.
Har under allt mitt virkande och mosaikklistrande tittat på en miniserie på svensk TV: Mina två liv, med Ann Heberlein som moderator. Jag läste hennes mycket gripande bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, när den kom ut för några år sedan. Den och serien handlar om att leva med bipolär sjukdom. Min mormor var bipolär och frågan är om jag inte också själv har vissa drag av sjukdomen. Jag har dock ingen diagnos och har aldrig varit intagen på psyket till skillnad från flera personer som figurerar i programmet inklusive Ann Heberlein själv. Käkar dock antidepressiva sedan snart 8 år och behöver i perioder gå i psykoterapi. Det känns inte längre som någon stor grej att säga det, och Ann Heberlein är en av dem som har bidragit till att minska stigmat runt psykisk ohälsa. Tusen tack för det Ann!
Själv har jag avslutat terminen (ja, jag vet att det är tidigt - men det är för att vi inte kan ha tentor samtidigt som universitetet har sin tentaperiod, för 33% av våra studenter är studerar på KULeuven). Min kropp behöver vila och återhämtning - jag sov 11 timmar i natt trots att jag sovit helt OK nätterna dessförinnan. Drömde om tentor när jag vaknade kvart över tio. Min hjärna behöver kreativa projekt som inte har att göra med att hitta på lektionsmaterial. Därför grejar jag med att mosaikbekläda en lampfot, fixa med min lastpallssoffa så att den får ännu ett bord, virkar på min tröja med mormorsrutor och planerar att sticka ett par lampskärmar och måla om tre ramar som jag köpt på 2nd hand. Jag får väl posta bilder på allt detta när det är klart. Mosaiken var rätt kul - jag kastade ut ett par gröna blomkrukor i plastpåsar från 4e våningen ner på asfalten. Det blev rätt bra mosaikskärvor av det. Som tur såg var det ingen som såg mig.
Har under allt mitt virkande och mosaikklistrande tittat på en miniserie på svensk TV: Mina två liv, med Ann Heberlein som moderator. Jag läste hennes mycket gripande bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, när den kom ut för några år sedan. Den och serien handlar om att leva med bipolär sjukdom. Min mormor var bipolär och frågan är om jag inte också själv har vissa drag av sjukdomen. Jag har dock ingen diagnos och har aldrig varit intagen på psyket till skillnad från flera personer som figurerar i programmet inklusive Ann Heberlein själv. Käkar dock antidepressiva sedan snart 8 år och behöver i perioder gå i psykoterapi. Det känns inte längre som någon stor grej att säga det, och Ann Heberlein är en av dem som har bidragit till att minska stigmat runt psykisk ohälsa. Tusen tack för det Ann!