Titta, vad 1800-talsaktigt: vi stickar, spelar piano och läser men som ni ser är den unga generationen frestad av den nya teknikens lockelser!
Bloggandet, särskilt det på svenska, har legat väldigt lågt i höst, så jag får försöka skärpa mig. Orsaken är dock väldigt konkret: jobb, jobb och åter jobb. Jag undervisar fyra grupper på min skola och en i Bryssel. Jag är jättetacksam för arbetet, som jag verkligen trivs med, men ibland blir det bara för mycket. De sista veckorna känns det som jag har gått på knäna: ständigt lektioner att förbereda, skrivövningar att rätta, mejl att besvara, multimediaövningar att sätta ihop, möten att gå på... Jag är dock väldigt glad att jag har min lägenhet och att den tack vare pappas och diverse goda vänners hjälp är om inte tipptopp så åtminstone helt OK att bo och jobba i för tillfället. Att kunna gå till jobbet fyra dagar i veckan, att ha butiker precis runt hörnet (mmmm särskilt den tunisiska där jag köper mitt härliga runda mjuka bröd) och att dessutom bo på 4e våningen varifrån man ser stan och har fiskmåsar och höstlöv som svävar förbi strax utanför mina stora fönster precis som i en 3D-film - det är verkligen mer än vad jag hade kunnat föreställa mig när jag började leta efter lägenhet för ett tag sedan! Hoppas att ni blir sugna på att komma och besöka mig - det är nämligen fullt tillåtet! "Soffan" jag just nu sitter på (nja, det är egentligen ett par lastpallar med en madrass på) är fullt sovbar och kommer att expandera allt eftersom vi kopierar på jobbet (jag får nämligen lastpallarna helt gratis från våra förtjusande kopieringsdamer).
Ibland känner jag mig lite rotlös i tillvaron. Utlandssvensk, inte i Paris, London, New York eller något annat flashigt ställe, utan i Leuven, som knappt får några klockor att klinga hos någon i hemlandet. Inte jobbar man med något fashionabelt heller utan är helt enkelt lärare. Men det har alltid varit min dröm! Nåja, min realistiska dröm åtminstone. : ) Jag måste säga att om jag utgår från drömmen jag hade att få vara lärare och att få undervisa motiverade unga och mindre unga vuxna i en ambitiös och dynamisk miljö, så har jag hittat helt rätt. Genom mitt jobb har jag möjlighet att hålla kontakt med Sverige och drar dessutom fördel av att vara just svensk (nejjtiv spiiker vettu...). Samtidigt känner jag mig ibland mindre och mindre svensk. De blågula ränderna kommer naturligtvis aldrig att gå ur. Men mindre och mindre binder mig till Sverige. Jag bor här, jag betalar skatt här, jag tänker ibland mer och mer på nederländska. Som ensamstående är jag naturligtvis inte helt bunden till Belgien heller, till skillnad från mina (ganska få) utlandssvenska vänner som har man och barn här. Tja, här hamnade jag, kan jag tänka ibland. I morgon bär det av till fäderneslandet. Det årliga julbesöket. Jag tar med mig en kompis härifrån. En som tog hand om mig för ett år sedan när jag var föga mer än en våt fläck. Då kom mina föräldrar och min bror hit och vi firade alla jul hos henne. Nu tar jag med henne till Sverige. Liksom jag har fått ta med en hel del andra vänner, ömsom på sommar-, ömsom på julbesök. Inte alltid lätt att komma hem. Många känslor som bubblar upp. Ingen snö lär det vara heller, så man får väl stålsätta sig mot mörkret. Jag har hittat mina husknep som jag ivrigt har tillämpat den här hösten: motion, vänner, musik, regelbundenhet. Jag har cyklat 6 mil i stort sett varje fredag: till Bryssel fram och tillbaka där jag har undervisat mina EU-tolkar. Då ska man väl kunna pallra sig ut och ta en promenad längs Alnösundet varje dag de få timmar som det är dagsljus. Mens sana in corpore sano, som det heter. Vänner är verkligen A och O. Vi har träffats regelbundet, en liten grupp, på fredagskvällarna och bara ätit tillsammans samt handarbetat och idkat högläsning. (Värsta 1800-talet ba'. Malla Silfverstolpe-varning.) Gammaldags men otroligt mysigt och avslappnande. Vi har läst en bok som heter The Help. Heter tydligen Niceville på svenska. Mycket bra. Vi hann läsa ut den den här terminen och såg till slut filmen igår. Projicerade den på min nakna vägg här hemma. Musik, ja, det försöker jag hålla på med så mycket som möjligt. Jag har t.o.m. mot bättre vetande skrivit några låtar för ettakladdarna, mer eller mindre för min egen skull. De blir så impade av att jag kan skriva en sång bara sådär av en enkel dialog eller struktur och jag behöver den där egoboosten när jag känner att jag kommer till korta på andra områden. Och så regelbundenhet. Ora et labora. Stiga upp på morgonen. Gå i kyrkan. Göra allt fastän man inte känner för det. Vara snäll mot folk. Ta sig tid till den där lilla pratstunden med kollegan fast man har hundra tusen grejer att göra och egentligen inte har tid. Svara på mejl från studenter och avsluta dem artigt och tillgivet fastän man inte har någon lust egentligen. (Om någon av mina studenter till äventyrs läser det här: ta inte detta personligt.) Försöka gå och lägga sig och få så mycket sömn man bara kan. Gå upp klockan 6 på fredagmorgonen, dra på sig cykeltajtsen och ge sig iväg på skogsvägarna under stjärnorna till Bryssel fastän det är kallt och eländigt och tidskrävande. Fortsätta, fortsätta, fortsätta. Genom skogsdungen, genom småbyarna, genom leran, längs den där lilla bäcken i mörkret fram till parken i Tervuren där det börjar gry och jag får cykla längs med dammen och så uppförsbacken upp till Kraainem som var fruktansvärd när jag började med detta i september men som går rätt bra nu. Och så kommer man in i Bryssel och blir omkörd hela tiden. Hm. Borde skaffa en ny cykel (men FÖRST en MacAir, men den kostar nästan lika mycket som mitt parkettgolv så det får vänta lite...). INTE vara så tävlingsinriktad utan fortsätta fortsätta fortsätta att cykla för allt vad tygen och rumpan håller, till och med den där sega uppförsbacken mot Montgomery där jag verkligen blir omkörd hela tiden men sedan mmmmm är man framme vid Jubelparken (ett mycket passande namn) och när man har passerat den är det bara att ta en djupdykning nedför Belliardstraat eller rue Belliard som man också kan säga (och säger, för när man kom in i Bryssel kom man i praktiken in i Sydeuropa) och så svänger man upp till tolkarnas fortbildningscentrum, säger bonjour till vakterna och visar sitt inträdeskort, blir insläppt i garaget, ber om duschnyckeln och skriver in sig med namn och ankomsttid (hmmmm inte har man förbättrat sin tid den här veckan heller men STRUNT i det, huvudsaken är att jag GÖR det) duschar och får sin härliga capuccino av den långsamma portugisiska damen i cafeterian (som tyvärr kommer att läggas ner på grund av bristande lönsamhet - hon var för långsam) och så dricker man den medan man kollar igenom sin veckogamla lektionsförberedelse så är man redo för matchen. Ett totalt slöseri med tid men det funkar för mig. Jag blev nämligen inte utbränd i år heller. Raar maar waar. Tro't eller ej. |
Archives
March 2019
Categories |