Hörde i veckan att det i Göteborg finns fler statyer över Evert Taube en över namngivna, historiska kvinnor. I vårt jämställda Sverige! Döm alltså om min förvåning när jag på Tournais torg fann denna staty över ett utomordentligt coolt fruntimmer: Philippe-Christine Lalaing som spontanvikarierade för sin man generalen under en belägring 1581. Det lyckades i och för sig inte, men tanken var ju god och morsk var hon och detta erkänner man än idag. Kul att tänka på den 8 mars, då bilden togs. Childérics grav - denne frankerkung utsåg Tournai till Frankerrikets huvudstad, men hans son Clovis bytte ut Tournai mot Paris. Tänk, Tournai kunde ha varit så mycket mer fashinabelt och berömt! Centrum för mode och konstnärer. Men det duger ändå att turista i i några dagar. Ett billigare och mindre exploaterat alternativ för frankfiler som tröttnat på Paris eller inte har råd. Jurgen och jag är på kortbesök i Sverige hos min faster! Även om det var svensk byråkrati som tvingade hit oss (hindersprövning och Skatteverket som krävde att vi skulle infinna oss personligen på deras kontor) så är vi nu väldigt glada över att vara här i Sandsjöbackareservatet som är paradiset på jorden en vacker Kristi Himmelfärdshelg som denna. Härligt att visa Jurgen mina barndomssomrars favoritdestination och mina fastrar, fabror och kusiner! För en vecka sedan kom jag hem från Paris! Det var verkligen på tiden att besöka staden efter tre års bortavaro. Terrorattentat och elände fick mig bara att längta dit ännu mer. Jag känner mig så hemma där, eftersom det var dit mitt första riktiga storstadsbesök gick när jag var 17 år och eftersom jag varit där regelbundet sedan dess. Min vän Marie har varit där mycket mer än jag, men det var hela 12 år sedan. Så vi hade bestämt oss för att packa lätt och stråla samman i Marais där vi hade fått tag på ett perfekt boende i en Airbnb-lägenhet belägen i 4e arrondissemanget, väldigt nära både Notre dame, Hôtel de Ville och Centre Georges Pompidou. Både Marie och jag har vänner i staden och vi fick tillfälle att besöka både hennes och mina. Många kära återseenden! Vi fick även en gemensam bekant. När vi satt och åt grekiskt uppe i Latinkvarteren på nationaldagen den 14 juli önskades vi bon appétit av Herr Y som satt ensam vid samma bord. Vi började prata. Det visade sig att han bodde i Belleville i 20e arrondissemanget, ett lagom bohemiskt konstnärskvarter där Edith Piaf växt upp. Han erbjöd sig att guida oss där och vi tackade förstås ja! Under den knappa vecka vi var i Paris förändrades världen: Storbritannien bytte premiärminister och det skedde ett försök till statskupp i Turkiet. Men det som kom närmast och som förstås kändes obehagligast var det fruktansvärda terrordådet i Nice när en lastbil mejade ner människor som samlats för att fira nationaldagen och se på fyrverkerier precis som vi gjorde i Paris. Vi återupptäckte gamla godingar som Notre Dame (där vi gick på orgelkonsert), Eiffeltornet med environger där Marie varit au pair i några månader, men gjorde också nya upptäckter som de tre galleriorna, passager kallade, i första arrondissemanget längs rue Vivienne. Där shoppade vi loss på smycken och fick oss en god lunch. Vi fick oss även en katolsk mässa ackompanjerad av en bekantas bekant till Marie, organisten Hampus Lindwall. Vi gick även på teater i Marais och såg en fantastisk stand-up komedi. Sista dagen var jag ensam i staden eftersom Maries flyg gick tidigt och min bil hem till Belgien först senare. Då hade värmeböljan verkligen satt in och satt jag och flämtade hela eftermiddagen på Jardin des Plantes och åt lunch på Parismoskén. I morse kom Jurgen och jag hem till Belgien efter att ha besökt Sverige i två resp. tre veckor. Det var första gången vi åkte dit tillsammans och det blev både Falu rödfärg, vågskvalp, midsommarstång och små grodor. Jag åkte först dit en vecka för att vara med mina föräldrar på Alnö och hjälpa dem med huset. SAS-strejken satte skräck i oss men till sist gillade piloterna läget och började flyga igen. Och strejken slutade precis lagom till att Jurgen skulle komma! Vi fick några fina men halvregniga dagar tillsammans. Men det gjorde inte så mycket, för vi hade 10 avsnitt av Bron (säsong 3) att avnjuta i TV-soffan. Förresten besökte vi ortens broar och andra lokala sevärdheter. Efter en vecka i familjens sköte gav Jurgen och mig oss iväg till Falun till syssling Ulrika med katt och mamma. Det blev en orgie i svenskhet. Knätofsar och midsommarstänger stod som spön i backen. Till sist tog vi tåget ner till Stockholm där det hade regnat på midsommarafton. På vägen stannade vi till i Uppsala, denna intellektuella stad där man dock inte drar sig för att äta grillade mashmallows ibland. Stockholm alltså, denna blandning av salt och sött. Vi koncentrerade oss på den söta Mälaren och tog en båttur på Mälaren till vikingastaden Birka. Förresten spanade vi in hipsters och östermalmssocieteten. Här sitter jag på ett studentcafé nära mitt jobb som jag har tagit min tillflykt till såhär just före lektionen för att undkomma "det hysteriska ögonblicket" i lärarrummet (strax före klockan 18, då de flesta lektioner börjar) då ljudnivån ibland blir lite för hög för mig. Och jag förväntar mig en ännu högre ljudnivå än vanligt idag, när Belgien (inte oväntat, men icke desto mindre förskräckligt och sorgligt) har drabbats av ett rejält terrorattentat med sammanlagt ett 30-tal döda, dels på flygplatsen Zaventem (varifrån jag alltid tar flyget hem till Sverige) och dels på tunnelbanestationen Maalbeek (precis i det kvarter där jag hade mitt senaste EU-undervisningsjobb).
Det var min mamma som kontaktade mig via Messenger i morse och undrade om explosioner på en flygplats i Belgien, och om det nu var den flygplats där hon och pappa brukade landa när de kom och besökte mig. Vaddå, tänkte jag yrvaket och satte på Sveriges radios app. Och så strömmade det ut rapporter som bara blev värre och blodigare för varje minut som gick, EU-svenskar (varav vissa stått i mitt klassrum och berättat om sina jobb) som intervjuades live, programledare som stapplade sig igenom illa uttalade flamländska namn på orter som ligger på cykelavstånd härifrån och som jag känner väl till. Det känns surrealistiskt där jag sitter vid mitt skrivbord och egentligen ska förbereda en lektion. Utanför fönstret ligger staden lugn som vanligt, inget blod och terror här inte, men 1,5 mil bort har just 10 människor mist livet i ett bombdåd utfört i Guds namn. Jag vandrar genom stan till jobbet, allt är som vanligt utom att folk går med näsan ännu djupare insjunkna än vanligt i sina mobiler för att följa senaste nytt. Jag har ett möte med en kollega vars son studerar medicin. Han har extrainkallats på sjukhuset här i Leuven där man tar hand om de svårt skadade. Mycket skrot i bomberna, metall- och glasflisor som rivit upp hemska sår, även barn har han sett skriver han till sin mamma. Vissa studenter kan inte komma till kvällens lektion. En jobbar i Maalbeek och blir inte utsläppt från jobbet och en annan måste skjutsa hem sina kollegor eftersom tågtrafiken ligger nere. Jag var härom dagen uppriktigt glad över att de hade lyckats gripa den där Paris-terroristen från Molenbeek levande och att han skulle tvingas stå till svars för sina gärningar precis som Breivik. Och så händer detta. Våld, blod och ursinne, hämd som utkrävs av oskyldiga människor som bara råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Jag känner mig maktlös och önskar att jag visste hur jag skulle reagera konstruktivt på det här. Jag får väl börja med att försöka undervisa mina elever, de som nu lyckas ta sig till lektionen... Mina föräldrar insisterade på att jag skulle se Uppdrag gransknings reportage om Livets Ords ekonomi. Jag har nu sett det. Det dröjde några veckor. Inte för att jag inte var intresserad, utan för att jag inte hade tid. Men naturligtvis är det också jobbigt att ta i detta. Skamfyllt. Att jag varit med i och identifierat mig med ett sammanhang som behandlat sina medlemmar på det här sättet. Och nu när jag har sett reportaget är jag faktiskt inte förvånad. Jag kan inte säga att det är en falsk bild som ges. Det är vinklat och kritiskt som alltid men absolut inte osakligt. Det fokuserade på ekonomin: siffror, kronor, ören – mätbart. Om pensionsavtal som styrelsemedlemmarna beslutat för sig själva, om kontantgåvor från församlingar där Ulf Ekman predikat, bibelundervisning om ekonomi som sätter press på medlemmar att ge stora summor pengar till församlingen och om en mentalitet som inte tillåter ifrågasättande och kritik.
Jag kan säga ett och annat om det eftersom jag gått regelbundet i församlingen som bibelskoleelev och församlingsmedlem i sju år. Detta efter några år som ”anhängare av rörelsen”, besökare på konferenser, medlem i en annan trosförsamling med kontakt och predikantbesök från Livets Ord i Uppsala. Jag tror att ett nyckelord i sammanhanget är förtroende. Förtroende är något känslomässigt, något man inte kan framtvinga. Något som man spontant får av bebisar och småbarn – eller inte får. Det en lärare spontant får av sin klass – eller inte får. Det en vän eller partner får av en annan. Det har att göra med vibbarna man sänder ut. Det man kommunicerar med och utan ord. Från första början anklagade jag mig själv för att jag inte litade tillräckligt på Livets Ord. Innan jag åkte dit för att gå bibelskolan. Jag bad till och med om förbön för det när jag stod i begrepp att söka till bibelskolan. Jag trodde att jag var indoktrinerad av sekulära mediers lögner och illasinnade prat om Livets Ord och att jag därför hade ett sådant problem med förtroende. Fördomar som jag trots att jag nu var med i rörelsen inte lyckades befria mig från. Jag hade människor runt omkring mig som jag spontant litade på och hade förtroende för. Min pastor i församlingen hemma. Mina vänner i församlingen. Dem kände jag. Men de där Livets Ords-pastorerna, de var och förblev i fjärran, inga personer jag någonsin skulle komma inpå livet. De var en klan för sig, men sina fruar och barn och varandra. Satt ibland och åt efter gudstjänsten i ett speciellt rum, ett slags VIP-rum. Det låg vägg i vägg med det tolkbås där jag ibland satt och tolkade. Ibland gled dörren upp när jag gick ut och då såg jag vackra soffor och brickor med fint upplagd mat. Jag visste att de fick speciell ”talarmat”. Som ett slags representationsmiddag hos landshövdingen eller kungen. För pastorer och inbjudna predikanter och deras fruar. Talarna hade dessutom en speciell toalett, en speciell ingång, och de och deras familjer hade speciella reserverade platser i kyrkan. Våra vägar möttes aldrig. Pastorernas ansikten fanns på scenen när de predikade, på storbildsskärmarna, på bokomslagen, på videorna man såg hemma för att ytterligare gnugga in budskapet och när jag någon gång mötte någon av dem i en korridor var det ungefär som att få syn på en kändis på stan. Jag hejade på dem och de hejade väl tillbaka (som fiolspelare var jag också en person många kände igen) men aldrig att jag skulle ha stannat och pratat med dem eller inbillat mig att de kunde mitt namn. De var adel och jag var bonde i ett 1990-talets ståndssamhälle som ingen ifrågasatte. Min attityd gentemot dem präglades av lojalitet. En lojalitet som stärktes när trycket utifrån ökade. När omvärlden ifrågasatte Livets Ord var det extra viktigt att inte lyssna på media, att inte låta sig påverkas av deras vinklade bild, inte lyssna på journalisterna som ingenting begrep, de var ju inte ens kristna. Det stod så mycket på spel om vi skulle få för oss att ändå göra det. Vi fick höra att vi var i krig. Det var vi och de. De frälsta och de ofrälsta. Vi som var innanför och de som var utanför. Ja, inte så att vi skulle kriga mot människor. Vår fiende var djävulen, men att media stod under hans kontroll, det var det ingen tvekan om för oss. Livets Ord och trosrörelsen hade sina egna medier. Trons Värld, Magazinet och Världen Idag. Det var dem vi först och främst läste för att inte bli förvirrade. Lojalitet, men inte förtroende. Och jag anklagade mig själv för det. Skyllde på att mitt sinne var förpestat av kritik som sipprat in. Det verkade som om mina vänner, dem jag kände och hade förtroende för, i sin tur hade förtroende för Livets Ords ledning. Varför inte jag? Varför inte helt och hållet, fastän jag verkligen ville och försökte? Jag hade en kompis som jag lärde känna på gymnasiet i min hemstad. Jag var kär i honom i flera år utan att han visste om det. Hur kunde jag låta bli att vara det? Han var mycket spontan och entusiastisk, en ledargestalt, en som säkert skulle bli pastor. Smart och karismatisk, brinnande. Genom honom och några andra kompisar kom jag med i en ungdomsgrupp och församling som hade kontakter med Livets Ord. Vi reste på konferenser i Umeå och Uppsala. Vi musicerade tillsammans i församlingen. Vi gick bibelskolan samtidigt. Han ledde lovsång på ungdomsmötena med samma glöd och entusiasm som han alltid gjort. Så hände något. Men först var det något som inte hände. När han hade gått två år på bibelskolan reste han inte ut som missionär, startade inte en församling, reste inte land och rike runt som evangelist som alla trott att han skulle. Han fortsatte bara att jobba på det hamburgerställe som varit hans försörjning under bibelskoletiden. En ny väckelsevind kom blåsande över Atlanten och i en församling i Stockholm hade man möten med skratt och fallande i anden. Livets Ord förhöll sig skeptiskt gentemot den nya rörelsen. Min kompis åkte ändå dit och blev tänd. Men hamnade samtidigt i konflikt med ledningen på Livets Ord. Jag vet inga detaljer om detta. Bara att han hade ett samtal med Ulf Ekman som inte slutade väl. Och att i och med detta lämnade rörelsen med buller och bång, och inte bara rörelsen utan på sikt även sin kristna tro. Jag var skakad. Det var genom honom som jag kommit in. Nu var han försvunnen. Vem skulle jag nu tro på? Jag ville tro på att det var Livets Ord som hade den rätta bilden. Att min kompis var upprorisk, avfällig och under demoniskt inflytande. Jag talade med ungdomspastorn efter ett möte. Jag talade med Ulf Ekman efter ett möte. Jag sa som det var, att jag var förvirrad. Att jag inte visste vem jag skulle tro på. Jag kommer bara ihåg att Ulf Ekman sa att jag skulle bryta min kompis inflytande över mitt liv. Och att jag skulle lyssna på den Helige Ande i hans predikningar. Jag försökte göra det. Men lojaliteten förvandlades aldrig till förtroende. Lojaliteten räckte långt. Den fick mig att ge stora summor pengar. Att engagera mig i frivilliga uppgifter, alltifrån städning och cafeteriajobb till språktolkning av predikningar och fiolspel på gudstjänsterna. Men den räckte inte hur långt som helst. Till sist tror jag att jag helt enkelt tröttnade. Dels p.g.a. nyfikenhet, dels av nit att bevisa att de hade fel som påstod att Livets Ord isolerade sina medlemmar, dels av evangelistiskt nit (vi måste var i världen! bland de ofrälsta! vänskapsevangelisation!) utvecklade jag allt fler kontakter med världen utanför Livets Ord. Jag läste på Uppsala universitet, jag gick med i en symfoniorkester, jag åkte som utbytesstudent till Tyskland i ett år. De inom församlingen som inte förstod det och som såg mig som något slags intellektuell nörd struntade jag i. De som förstod och respekterade det behöll jag kontakten med. Till sist flyttade jag från Uppsala p.g.a. jobb. Jag hoppade aldrig av Livets Ord med buller och bång som min kompis gjort. Jag begärde flyttbrev och blev med i en liten landsortskyrka i min nya stad. För att några år senare flytta från Sverige. Kanske verkar det konstigt att man trots brist på förtroende blir kvar i ett sammanhang så länge. Att inte spontant, som det lilla barnet, springa bort från den eller det som inte inger förtroende. Att i stället anklaga sig själv för bristande förtroende och försöka tvinga fram det som inte låter sig tvingas fram. Det är en stor orätt som jag begått, tack och lov huvudsakligen mot mig själv, men kanske har jag många gånger fungerat som ett alibi. ”Om hon, som verkar vara så förståndig, är med i Livets Ord, då kan det väl inte vara fel?” Precis som jag själv litade på att dem, som de som jag litade på, litade på (eller verkade lita på), var värda att lita på, trots att jag själv inte riktigt förmådde lita på dem. Krångligt, eller hur? Det hade varit bättre och mer naturligt att helt enkelt inte ha något att göra med personer som man inte spontant litade på. Trots att jag gjorde detta tillsammans med vänner som jag då uppskattade och fortfarande uppskattar. Vänner som lät mig uppleva värme och tillhörighet. Något som varit en bristvara för mig under hela min uppväxt. Tonårsvärlden är hård. Behovet av tillhörighet är stort och kriterierna för att bli godtagen är hårda. Dessutom: när man är ung och tror på något vill man gärna göra det till max. Jag hade känsla av att ungdomarna i Svenska kyrkan och frikyrkorna mest gick dit för att deras föräldrar gjorde det. Jag vet naturligtvis att det inte alltid stämde. Men jag upplevde det som att Livets Ord-ungdomarna var mer medvetna, mer hade gjort ett eget val att tro och att engagera sig. Att det handlade mer om innehåll och mindre om en stelnad form. Jag gick bibelskolan 1993. Då hade den funnits i bara 10 år. (För mig var det då en evighet. För oss var de som var med ”i början” de som var med i Livets Ord på 80-talet. Och dem såg vi unga oftast upp till.) Många av dem som gick bibelskolan tillsammans med mig var i samma situation som jag på många sätt. De var unga och hade åkt dit utan sina föräldrars välsignelse. De var inte födda inom rörelsen. Rörelsen var fortfarande för ung för det på den tiden. Vi var unga och radikala i en värld som var grå, materialistisk, slapp och likgiltig. Vi trotsade strömmen. Det var vi mot världen. För ifrågasättande och reflektion fanns det ingen tid. Vi gick åt samma håll. Vi var idealistiska. Kanske lite som mamman i filmen Goodbye Lenin, som in i det sista var bestämt övertygad om att hon var med i det goda samhället. Som hade valt lojalitet och som desperat försökte att ha förtroende för systemet. Även DDR hade nämligen en mycket mänsklig sida. En vän som jobbat på en bio i östra Tyskland när filmen gick berättade att äldre personer uppvuxna i Östtyskland kom gråtande ut från salongen efter att ha sett filmen. Av nostalgi över en svunnen tid som trots allt var värdefull för dem. Vi tycker att de borde ha opponerat sig mot regimen som vi vet var förtryckande. Att de borde ha sett det. Men även inom förtryckande system finns det mänsklighet och även där kan man skapa sig ett hem och en identitet. Och den aspekten måste respekteras. De som vill ”rädda” livetsordarna från sina ledare genom att bara vilja se det negativa, beter sig lika illa som jag och mina vänner gjorde på 1990-talet i vårt evangelistiska nit. Låt oss inte glömma att våra moderna demokratiska samhällen har utvecklats från förtryckande samhällen till öppna där kritik och ifrågasättande tillåts. Kanske är samma utveckling möjlig inom Livets Ord? Vi möttes av ett mycket eftertänksamt Uppsala när vi steg av perrongen. Men temperaturen steg allteftersom dagen fortskred och kulturnatten närmade sig. Gatorna fylldes sakta med sminkade thailändare i folkdräkt, dansande pensionärer och lajvare i slängkappor. Vi styrde kosan mot Güntherskas tårtor, domkyrkans mysterier och de anatomiska teaterns fasor. På Carolina möttes vi av en gammal bekant från Leuven, Andreas Vesalius, som hyllades med körsång. Sedan åkte vi tillbaka till Stockholms hålligång där vi på vägen till vår supé på söderkrogen Kvarnen snubblade över ivrigt påhejade halvmaratonlöpare. ...var det idag, men flygplan och skyskrapor ägnade vi inte en tanke, eftersom vi var alltför upptagna med att turista i Stockholm. För- (och för några av oss även efter-)-middagen gick i fotografins tecken. För mig var det första gången på fotografiska museet och jag blev inte besviken! Eftermiddagen bjöd på en båtfärd runt Djurgården och J och jag styrde sedan kosan mot Moderna Museet och en utställning om fotografen Francesca Woodman som jag hört talas om på Kritiken på P1. Tänk att någon som levt ett så kort liv hade så stort inflytande på fotokonsten. Och hur kommer det sig att man gör slut på sitt liv efter knappa 23 år fastän man är så snygg och begåvad? En fråga jag aldrig kommer att få svar på. Det var en gripande utställning. Efter deluxe-köttbullar och annat gott (mitt belgiska sällskap är som alla belgare beredda att investera i god mat!) på krogen Pelikan åkte vi till Stadsteatern och avnjöt showen Elvis på svenska med tjejbandet Fröken Elvis. Åtminstone mina förväntningar överträffades: de var musikaliskt träffsäkra, folkliga utan att vara "hellre men bra", breda utan att vara ytliga. Verkligen ett kul evenemang att ta med såväl svenskstudenter som icke-svensktalande till. Elvis' musik är ju ett universalt kulturarv som bjuder på igenkännandets glädje för de flesta. Och i den här tappningen kändes musiken dessutom "äkta svensk"! Min entusiasm var stor när jag idag träffade en grupp studenter från min skola som med ett par speciellt utvalda resedeltagare (en mamma, en kompis och en make) besöker Stockholm med mig i några dagar. Och när det stod klart att vissa av dem fått sin flight annullerad av SAS och att de enbart tack vare att den hjältemodige David tagit upp striden mot den byråkratiske flygbolags-Goliat kunnat komma hit på utsatt tid, blev min entusiasm ännu större. Nu en lunch, två promenader, två fika, två T-banefärder och en teaterpjäs senare känner jag att jag nog trots min entusiasm har lyckats varva ner såpass att jag ska kunna sova. |
Archives
March 2019
Categories |