Här sitter jag på ett studentcafé nära mitt jobb som jag har tagit min tillflykt till såhär just före lektionen för att undkomma "det hysteriska ögonblicket" i lärarrummet (strax före klockan 18, då de flesta lektioner börjar) då ljudnivån ibland blir lite för hög för mig. Och jag förväntar mig en ännu högre ljudnivå än vanligt idag, när Belgien (inte oväntat, men icke desto mindre förskräckligt och sorgligt) har drabbats av ett rejält terrorattentat med sammanlagt ett 30-tal döda, dels på flygplatsen Zaventem (varifrån jag alltid tar flyget hem till Sverige) och dels på tunnelbanestationen Maalbeek (precis i det kvarter där jag hade mitt senaste EU-undervisningsjobb).
Det var min mamma som kontaktade mig via Messenger i morse och undrade om explosioner på en flygplats i Belgien, och om det nu var den flygplats där hon och pappa brukade landa när de kom och besökte mig. Vaddå, tänkte jag yrvaket och satte på Sveriges radios app. Och så strömmade det ut rapporter som bara blev värre och blodigare för varje minut som gick, EU-svenskar (varav vissa stått i mitt klassrum och berättat om sina jobb) som intervjuades live, programledare som stapplade sig igenom illa uttalade flamländska namn på orter som ligger på cykelavstånd härifrån och som jag känner väl till. Det känns surrealistiskt där jag sitter vid mitt skrivbord och egentligen ska förbereda en lektion. Utanför fönstret ligger staden lugn som vanligt, inget blod och terror här inte, men 1,5 mil bort har just 10 människor mist livet i ett bombdåd utfört i Guds namn.
Jag vandrar genom stan till jobbet, allt är som vanligt utom att folk går med näsan ännu djupare insjunkna än vanligt i sina mobiler för att följa senaste nytt. Jag har ett möte med en kollega vars son studerar medicin. Han har extrainkallats på sjukhuset här i Leuven där man tar hand om de svårt skadade. Mycket skrot i bomberna, metall- och glasflisor som rivit upp hemska sår, även barn har han sett skriver han till sin mamma. Vissa studenter kan inte komma till kvällens lektion. En jobbar i Maalbeek och blir inte utsläppt från jobbet och en annan måste skjutsa hem sina kollegor eftersom tågtrafiken ligger nere.
Jag var härom dagen uppriktigt glad över att de hade lyckats gripa den där Paris-terroristen från Molenbeek levande och att han skulle tvingas stå till svars för sina gärningar precis som Breivik. Och så händer detta. Våld, blod och ursinne, hämd som utkrävs av oskyldiga människor som bara råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Jag känner mig maktlös och önskar att jag visste hur jag skulle reagera konstruktivt på det här. Jag får väl börja med att försöka undervisa mina elever, de som nu lyckas ta sig till lektionen...
Det var min mamma som kontaktade mig via Messenger i morse och undrade om explosioner på en flygplats i Belgien, och om det nu var den flygplats där hon och pappa brukade landa när de kom och besökte mig. Vaddå, tänkte jag yrvaket och satte på Sveriges radios app. Och så strömmade det ut rapporter som bara blev värre och blodigare för varje minut som gick, EU-svenskar (varav vissa stått i mitt klassrum och berättat om sina jobb) som intervjuades live, programledare som stapplade sig igenom illa uttalade flamländska namn på orter som ligger på cykelavstånd härifrån och som jag känner väl till. Det känns surrealistiskt där jag sitter vid mitt skrivbord och egentligen ska förbereda en lektion. Utanför fönstret ligger staden lugn som vanligt, inget blod och terror här inte, men 1,5 mil bort har just 10 människor mist livet i ett bombdåd utfört i Guds namn.
Jag vandrar genom stan till jobbet, allt är som vanligt utom att folk går med näsan ännu djupare insjunkna än vanligt i sina mobiler för att följa senaste nytt. Jag har ett möte med en kollega vars son studerar medicin. Han har extrainkallats på sjukhuset här i Leuven där man tar hand om de svårt skadade. Mycket skrot i bomberna, metall- och glasflisor som rivit upp hemska sår, även barn har han sett skriver han till sin mamma. Vissa studenter kan inte komma till kvällens lektion. En jobbar i Maalbeek och blir inte utsläppt från jobbet och en annan måste skjutsa hem sina kollegor eftersom tågtrafiken ligger nere.
Jag var härom dagen uppriktigt glad över att de hade lyckats gripa den där Paris-terroristen från Molenbeek levande och att han skulle tvingas stå till svars för sina gärningar precis som Breivik. Och så händer detta. Våld, blod och ursinne, hämd som utkrävs av oskyldiga människor som bara råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Jag känner mig maktlös och önskar att jag visste hur jag skulle reagera konstruktivt på det här. Jag får väl börja med att försöka undervisa mina elever, de som nu lyckas ta sig till lektionen...