Mina föräldrar insisterade på att jag skulle se Uppdrag gransknings reportage om Livets Ords ekonomi. Jag har nu sett det. Det dröjde några veckor. Inte för att jag inte var intresserad, utan för att jag inte hade tid. Men naturligtvis är det också jobbigt att ta i detta. Skamfyllt. Att jag varit med i och identifierat mig med ett sammanhang som behandlat sina medlemmar på det här sättet. Och nu när jag har sett reportaget är jag faktiskt inte förvånad. Jag kan inte säga att det är en falsk bild som ges. Det är vinklat och kritiskt som alltid men absolut inte osakligt. Det fokuserade på ekonomin: siffror, kronor, ören – mätbart. Om pensionsavtal som styrelsemedlemmarna beslutat för sig själva, om kontantgåvor från församlingar där Ulf Ekman predikat, bibelundervisning om ekonomi som sätter press på medlemmar att ge stora summor pengar till församlingen och om en mentalitet som inte tillåter ifrågasättande och kritik.
Jag kan säga ett och annat om det eftersom jag gått regelbundet i församlingen som bibelskoleelev och församlingsmedlem i sju år. Detta efter några år som ”anhängare av rörelsen”, besökare på konferenser, medlem i en annan trosförsamling med kontakt och predikantbesök från Livets Ord i Uppsala.
Jag tror att ett nyckelord i sammanhanget är förtroende. Förtroende är något känslomässigt, något man inte kan framtvinga. Något som man spontant får av bebisar och småbarn – eller inte får. Det en lärare spontant får av sin klass – eller inte får. Det en vän eller partner får av en annan. Det har att göra med vibbarna man sänder ut. Det man kommunicerar med och utan ord.
Från första början anklagade jag mig själv för att jag inte litade tillräckligt på Livets Ord. Innan jag åkte dit för att gå bibelskolan. Jag bad till och med om förbön för det när jag stod i begrepp att söka till bibelskolan. Jag trodde att jag var indoktrinerad av sekulära mediers lögner och illasinnade prat om Livets Ord och att jag därför hade ett sådant problem med förtroende. Fördomar som jag trots att jag nu var med i rörelsen inte lyckades befria mig från. Jag hade människor runt omkring mig som jag spontant litade på och hade förtroende för. Min pastor i församlingen hemma. Mina vänner i församlingen. Dem kände jag. Men de där Livets Ords-pastorerna, de var och förblev i fjärran, inga personer jag någonsin skulle komma inpå livet. De var en klan för sig, men sina fruar och barn och varandra. Satt ibland och åt efter gudstjänsten i ett speciellt rum, ett slags VIP-rum. Det låg vägg i vägg med det tolkbås där jag ibland satt och tolkade. Ibland gled dörren upp när jag gick ut och då såg jag vackra soffor och brickor med fint upplagd mat. Jag visste att de fick speciell ”talarmat”. Som ett slags representationsmiddag hos landshövdingen eller kungen. För pastorer och inbjudna predikanter och deras fruar. Talarna hade dessutom en speciell toalett, en speciell ingång, och de och deras familjer hade speciella reserverade platser i kyrkan. Våra vägar möttes aldrig. Pastorernas ansikten fanns på scenen när de predikade, på storbildsskärmarna, på bokomslagen, på videorna man såg hemma för att ytterligare gnugga in budskapet och när jag någon gång mötte någon av dem i en korridor var det ungefär som att få syn på en kändis på stan. Jag hejade på dem och de hejade väl tillbaka (som fiolspelare var jag också en person många kände igen) men aldrig att jag skulle ha stannat och pratat med dem eller inbillat mig att de kunde mitt namn. De var adel och jag var bonde i ett 1990-talets ståndssamhälle som ingen ifrågasatte.
Min attityd gentemot dem präglades av lojalitet. En lojalitet som stärktes när trycket utifrån ökade. När omvärlden ifrågasatte Livets Ord var det extra viktigt att inte lyssna på media, att inte låta sig påverkas av deras vinklade bild, inte lyssna på journalisterna som ingenting begrep, de var ju inte ens kristna. Det stod så mycket på spel om vi skulle få för oss att ändå göra det. Vi fick höra att vi var i krig. Det var vi och de. De frälsta och de ofrälsta. Vi som var innanför och de som var utanför. Ja, inte så att vi skulle kriga mot människor. Vår fiende var djävulen, men att media stod under hans kontroll, det var det ingen tvekan om för oss. Livets Ord och trosrörelsen hade sina egna medier. Trons Värld, Magazinet och Världen Idag. Det var dem vi först och främst läste för att inte bli förvirrade.
Lojalitet, men inte förtroende. Och jag anklagade mig själv för det. Skyllde på att mitt sinne var förpestat av kritik som sipprat in. Det verkade som om mina vänner, dem jag kände och hade förtroende för, i sin tur hade förtroende för Livets Ords ledning. Varför inte jag? Varför inte helt och hållet, fastän jag verkligen ville och försökte?
Jag hade en kompis som jag lärde känna på gymnasiet i min hemstad. Jag var kär i honom i flera år utan att han visste om det. Hur kunde jag låta bli att vara det? Han var mycket spontan och entusiastisk, en ledargestalt, en som säkert skulle bli pastor. Smart och karismatisk, brinnande. Genom honom och några andra kompisar kom jag med i en ungdomsgrupp och församling som hade kontakter med Livets Ord. Vi reste på konferenser i Umeå och Uppsala. Vi musicerade tillsammans i församlingen. Vi gick bibelskolan samtidigt. Han ledde lovsång på ungdomsmötena med samma glöd och entusiasm som han alltid gjort. Så hände något. Men först var det något som inte hände. När han hade gått två år på bibelskolan reste han inte ut som missionär, startade inte en församling, reste inte land och rike runt som evangelist som alla trott att han skulle. Han fortsatte bara att jobba på det hamburgerställe som varit hans försörjning under bibelskoletiden. En ny väckelsevind kom blåsande över Atlanten och i en församling i Stockholm hade man möten med skratt och fallande i anden. Livets Ord förhöll sig skeptiskt gentemot den nya rörelsen. Min kompis åkte ändå dit och blev tänd. Men hamnade samtidigt i konflikt med ledningen på Livets Ord. Jag vet inga detaljer om detta. Bara att han hade ett samtal med Ulf Ekman som inte slutade väl. Och att i och med detta lämnade rörelsen med buller och bång, och inte bara rörelsen utan på sikt även sin kristna tro. Jag var skakad. Det var genom honom som jag kommit in. Nu var han försvunnen. Vem skulle jag nu tro på?
Jag ville tro på att det var Livets Ord som hade den rätta bilden. Att min kompis var upprorisk, avfällig och under demoniskt inflytande. Jag talade med ungdomspastorn efter ett möte. Jag talade med Ulf Ekman efter ett möte. Jag sa som det var, att jag var förvirrad. Att jag inte visste vem jag skulle tro på. Jag kommer bara ihåg att Ulf Ekman sa att jag skulle bryta min kompis inflytande över mitt liv. Och att jag skulle lyssna på den Helige Ande i hans predikningar. Jag försökte göra det. Men lojaliteten förvandlades aldrig till förtroende.
Lojaliteten räckte långt. Den fick mig att ge stora summor pengar. Att engagera mig i frivilliga uppgifter, alltifrån städning och cafeteriajobb till språktolkning av predikningar och fiolspel på gudstjänsterna. Men den räckte inte hur långt som helst. Till sist tror jag att jag helt enkelt tröttnade. Dels p.g.a. nyfikenhet, dels av nit att bevisa att de hade fel som påstod att Livets Ord isolerade sina medlemmar, dels av evangelistiskt nit (vi måste var i världen! bland de ofrälsta! vänskapsevangelisation!) utvecklade jag allt fler kontakter med världen utanför Livets Ord. Jag läste på Uppsala universitet, jag gick med i en symfoniorkester, jag åkte som utbytesstudent till Tyskland i ett år. De inom församlingen som inte förstod det och som såg mig som något slags intellektuell nörd struntade jag i. De som förstod och respekterade det behöll jag kontakten med. Till sist flyttade jag från Uppsala p.g.a. jobb. Jag hoppade aldrig av Livets Ord med buller och bång som min kompis gjort. Jag begärde flyttbrev och blev med i en liten landsortskyrka i min nya stad. För att några år senare flytta från Sverige.
Kanske verkar det konstigt att man trots brist på förtroende blir kvar i ett sammanhang så länge. Att inte spontant, som det lilla barnet, springa bort från den eller det som inte inger förtroende. Att i stället anklaga sig själv för bristande förtroende och försöka tvinga fram det som inte låter sig tvingas fram. Det är en stor orätt som jag begått, tack och lov huvudsakligen mot mig själv, men kanske har jag många gånger fungerat som ett alibi. ”Om hon, som verkar vara så förståndig, är med i Livets Ord, då kan det väl inte vara fel?” Precis som jag själv litade på att dem, som de som jag litade på, litade på (eller verkade lita på), var värda att lita på, trots att jag själv inte riktigt förmådde lita på dem. Krångligt, eller hur? Det hade varit bättre och mer naturligt att helt enkelt inte ha något att göra med personer som man inte spontant litade på. Trots att jag gjorde detta tillsammans med vänner som jag då uppskattade och fortfarande uppskattar. Vänner som lät mig uppleva värme och tillhörighet. Något som varit en bristvara för mig under hela min uppväxt. Tonårsvärlden är hård. Behovet av tillhörighet är stort och kriterierna för att bli godtagen är hårda. Dessutom: när man är ung och tror på något vill man gärna göra det till max. Jag hade känsla av att ungdomarna i Svenska kyrkan och frikyrkorna mest gick dit för att deras föräldrar gjorde det. Jag vet naturligtvis att det inte alltid stämde. Men jag upplevde det som att Livets Ord-ungdomarna var mer medvetna, mer hade gjort ett eget val att tro och att engagera sig. Att det handlade mer om innehåll och mindre om en stelnad form. Jag gick bibelskolan 1993. Då hade den funnits i bara 10 år. (För mig var det då en evighet. För oss var de som var med ”i början” de som var med i Livets Ord på 80-talet. Och dem såg vi unga oftast upp till.) Många av dem som gick bibelskolan tillsammans med mig var i samma situation som jag på många sätt. De var unga och hade åkt dit utan sina föräldrars välsignelse. De var inte födda inom rörelsen. Rörelsen var fortfarande för ung för det på den tiden. Vi var unga och radikala i en värld som var grå, materialistisk, slapp och likgiltig. Vi trotsade strömmen. Det var vi mot världen. För ifrågasättande och reflektion fanns det ingen tid. Vi gick åt samma håll. Vi var idealistiska. Kanske lite som mamman i filmen Goodbye Lenin, som in i det sista var bestämt övertygad om att hon var med i det goda samhället. Som hade valt lojalitet och som desperat försökte att ha förtroende för systemet. Även DDR hade nämligen en mycket mänsklig sida. En vän som jobbat på en bio i östra Tyskland när filmen gick berättade att äldre personer uppvuxna i Östtyskland kom gråtande ut från salongen efter att ha sett filmen. Av nostalgi över en svunnen tid som trots allt var värdefull för dem. Vi tycker att de borde ha opponerat sig mot regimen som vi vet var förtryckande. Att de borde ha sett det. Men även inom förtryckande system finns det mänsklighet och även där kan man skapa sig ett hem och en identitet. Och den aspekten måste respekteras. De som vill ”rädda” livetsordarna från sina ledare genom att bara vilja se det negativa, beter sig lika illa som jag och mina vänner gjorde på 1990-talet i vårt evangelistiska nit. Låt oss inte glömma att våra moderna demokratiska samhällen har utvecklats från förtryckande samhällen till öppna där kritik och ifrågasättande tillåts. Kanske är samma utveckling möjlig inom Livets Ord?
Jag kan säga ett och annat om det eftersom jag gått regelbundet i församlingen som bibelskoleelev och församlingsmedlem i sju år. Detta efter några år som ”anhängare av rörelsen”, besökare på konferenser, medlem i en annan trosförsamling med kontakt och predikantbesök från Livets Ord i Uppsala.
Jag tror att ett nyckelord i sammanhanget är förtroende. Förtroende är något känslomässigt, något man inte kan framtvinga. Något som man spontant får av bebisar och småbarn – eller inte får. Det en lärare spontant får av sin klass – eller inte får. Det en vän eller partner får av en annan. Det har att göra med vibbarna man sänder ut. Det man kommunicerar med och utan ord.
Från första början anklagade jag mig själv för att jag inte litade tillräckligt på Livets Ord. Innan jag åkte dit för att gå bibelskolan. Jag bad till och med om förbön för det när jag stod i begrepp att söka till bibelskolan. Jag trodde att jag var indoktrinerad av sekulära mediers lögner och illasinnade prat om Livets Ord och att jag därför hade ett sådant problem med förtroende. Fördomar som jag trots att jag nu var med i rörelsen inte lyckades befria mig från. Jag hade människor runt omkring mig som jag spontant litade på och hade förtroende för. Min pastor i församlingen hemma. Mina vänner i församlingen. Dem kände jag. Men de där Livets Ords-pastorerna, de var och förblev i fjärran, inga personer jag någonsin skulle komma inpå livet. De var en klan för sig, men sina fruar och barn och varandra. Satt ibland och åt efter gudstjänsten i ett speciellt rum, ett slags VIP-rum. Det låg vägg i vägg med det tolkbås där jag ibland satt och tolkade. Ibland gled dörren upp när jag gick ut och då såg jag vackra soffor och brickor med fint upplagd mat. Jag visste att de fick speciell ”talarmat”. Som ett slags representationsmiddag hos landshövdingen eller kungen. För pastorer och inbjudna predikanter och deras fruar. Talarna hade dessutom en speciell toalett, en speciell ingång, och de och deras familjer hade speciella reserverade platser i kyrkan. Våra vägar möttes aldrig. Pastorernas ansikten fanns på scenen när de predikade, på storbildsskärmarna, på bokomslagen, på videorna man såg hemma för att ytterligare gnugga in budskapet och när jag någon gång mötte någon av dem i en korridor var det ungefär som att få syn på en kändis på stan. Jag hejade på dem och de hejade väl tillbaka (som fiolspelare var jag också en person många kände igen) men aldrig att jag skulle ha stannat och pratat med dem eller inbillat mig att de kunde mitt namn. De var adel och jag var bonde i ett 1990-talets ståndssamhälle som ingen ifrågasatte.
Min attityd gentemot dem präglades av lojalitet. En lojalitet som stärktes när trycket utifrån ökade. När omvärlden ifrågasatte Livets Ord var det extra viktigt att inte lyssna på media, att inte låta sig påverkas av deras vinklade bild, inte lyssna på journalisterna som ingenting begrep, de var ju inte ens kristna. Det stod så mycket på spel om vi skulle få för oss att ändå göra det. Vi fick höra att vi var i krig. Det var vi och de. De frälsta och de ofrälsta. Vi som var innanför och de som var utanför. Ja, inte så att vi skulle kriga mot människor. Vår fiende var djävulen, men att media stod under hans kontroll, det var det ingen tvekan om för oss. Livets Ord och trosrörelsen hade sina egna medier. Trons Värld, Magazinet och Världen Idag. Det var dem vi först och främst läste för att inte bli förvirrade.
Lojalitet, men inte förtroende. Och jag anklagade mig själv för det. Skyllde på att mitt sinne var förpestat av kritik som sipprat in. Det verkade som om mina vänner, dem jag kände och hade förtroende för, i sin tur hade förtroende för Livets Ords ledning. Varför inte jag? Varför inte helt och hållet, fastän jag verkligen ville och försökte?
Jag hade en kompis som jag lärde känna på gymnasiet i min hemstad. Jag var kär i honom i flera år utan att han visste om det. Hur kunde jag låta bli att vara det? Han var mycket spontan och entusiastisk, en ledargestalt, en som säkert skulle bli pastor. Smart och karismatisk, brinnande. Genom honom och några andra kompisar kom jag med i en ungdomsgrupp och församling som hade kontakter med Livets Ord. Vi reste på konferenser i Umeå och Uppsala. Vi musicerade tillsammans i församlingen. Vi gick bibelskolan samtidigt. Han ledde lovsång på ungdomsmötena med samma glöd och entusiasm som han alltid gjort. Så hände något. Men först var det något som inte hände. När han hade gått två år på bibelskolan reste han inte ut som missionär, startade inte en församling, reste inte land och rike runt som evangelist som alla trott att han skulle. Han fortsatte bara att jobba på det hamburgerställe som varit hans försörjning under bibelskoletiden. En ny väckelsevind kom blåsande över Atlanten och i en församling i Stockholm hade man möten med skratt och fallande i anden. Livets Ord förhöll sig skeptiskt gentemot den nya rörelsen. Min kompis åkte ändå dit och blev tänd. Men hamnade samtidigt i konflikt med ledningen på Livets Ord. Jag vet inga detaljer om detta. Bara att han hade ett samtal med Ulf Ekman som inte slutade väl. Och att i och med detta lämnade rörelsen med buller och bång, och inte bara rörelsen utan på sikt även sin kristna tro. Jag var skakad. Det var genom honom som jag kommit in. Nu var han försvunnen. Vem skulle jag nu tro på?
Jag ville tro på att det var Livets Ord som hade den rätta bilden. Att min kompis var upprorisk, avfällig och under demoniskt inflytande. Jag talade med ungdomspastorn efter ett möte. Jag talade med Ulf Ekman efter ett möte. Jag sa som det var, att jag var förvirrad. Att jag inte visste vem jag skulle tro på. Jag kommer bara ihåg att Ulf Ekman sa att jag skulle bryta min kompis inflytande över mitt liv. Och att jag skulle lyssna på den Helige Ande i hans predikningar. Jag försökte göra det. Men lojaliteten förvandlades aldrig till förtroende.
Lojaliteten räckte långt. Den fick mig att ge stora summor pengar. Att engagera mig i frivilliga uppgifter, alltifrån städning och cafeteriajobb till språktolkning av predikningar och fiolspel på gudstjänsterna. Men den räckte inte hur långt som helst. Till sist tror jag att jag helt enkelt tröttnade. Dels p.g.a. nyfikenhet, dels av nit att bevisa att de hade fel som påstod att Livets Ord isolerade sina medlemmar, dels av evangelistiskt nit (vi måste var i världen! bland de ofrälsta! vänskapsevangelisation!) utvecklade jag allt fler kontakter med världen utanför Livets Ord. Jag läste på Uppsala universitet, jag gick med i en symfoniorkester, jag åkte som utbytesstudent till Tyskland i ett år. De inom församlingen som inte förstod det och som såg mig som något slags intellektuell nörd struntade jag i. De som förstod och respekterade det behöll jag kontakten med. Till sist flyttade jag från Uppsala p.g.a. jobb. Jag hoppade aldrig av Livets Ord med buller och bång som min kompis gjort. Jag begärde flyttbrev och blev med i en liten landsortskyrka i min nya stad. För att några år senare flytta från Sverige.
Kanske verkar det konstigt att man trots brist på förtroende blir kvar i ett sammanhang så länge. Att inte spontant, som det lilla barnet, springa bort från den eller det som inte inger förtroende. Att i stället anklaga sig själv för bristande förtroende och försöka tvinga fram det som inte låter sig tvingas fram. Det är en stor orätt som jag begått, tack och lov huvudsakligen mot mig själv, men kanske har jag många gånger fungerat som ett alibi. ”Om hon, som verkar vara så förståndig, är med i Livets Ord, då kan det väl inte vara fel?” Precis som jag själv litade på att dem, som de som jag litade på, litade på (eller verkade lita på), var värda att lita på, trots att jag själv inte riktigt förmådde lita på dem. Krångligt, eller hur? Det hade varit bättre och mer naturligt att helt enkelt inte ha något att göra med personer som man inte spontant litade på. Trots att jag gjorde detta tillsammans med vänner som jag då uppskattade och fortfarande uppskattar. Vänner som lät mig uppleva värme och tillhörighet. Något som varit en bristvara för mig under hela min uppväxt. Tonårsvärlden är hård. Behovet av tillhörighet är stort och kriterierna för att bli godtagen är hårda. Dessutom: när man är ung och tror på något vill man gärna göra det till max. Jag hade känsla av att ungdomarna i Svenska kyrkan och frikyrkorna mest gick dit för att deras föräldrar gjorde det. Jag vet naturligtvis att det inte alltid stämde. Men jag upplevde det som att Livets Ord-ungdomarna var mer medvetna, mer hade gjort ett eget val att tro och att engagera sig. Att det handlade mer om innehåll och mindre om en stelnad form. Jag gick bibelskolan 1993. Då hade den funnits i bara 10 år. (För mig var det då en evighet. För oss var de som var med ”i början” de som var med i Livets Ord på 80-talet. Och dem såg vi unga oftast upp till.) Många av dem som gick bibelskolan tillsammans med mig var i samma situation som jag på många sätt. De var unga och hade åkt dit utan sina föräldrars välsignelse. De var inte födda inom rörelsen. Rörelsen var fortfarande för ung för det på den tiden. Vi var unga och radikala i en värld som var grå, materialistisk, slapp och likgiltig. Vi trotsade strömmen. Det var vi mot världen. För ifrågasättande och reflektion fanns det ingen tid. Vi gick åt samma håll. Vi var idealistiska. Kanske lite som mamman i filmen Goodbye Lenin, som in i det sista var bestämt övertygad om att hon var med i det goda samhället. Som hade valt lojalitet och som desperat försökte att ha förtroende för systemet. Även DDR hade nämligen en mycket mänsklig sida. En vän som jobbat på en bio i östra Tyskland när filmen gick berättade att äldre personer uppvuxna i Östtyskland kom gråtande ut från salongen efter att ha sett filmen. Av nostalgi över en svunnen tid som trots allt var värdefull för dem. Vi tycker att de borde ha opponerat sig mot regimen som vi vet var förtryckande. Att de borde ha sett det. Men även inom förtryckande system finns det mänsklighet och även där kan man skapa sig ett hem och en identitet. Och den aspekten måste respekteras. De som vill ”rädda” livetsordarna från sina ledare genom att bara vilja se det negativa, beter sig lika illa som jag och mina vänner gjorde på 1990-talet i vårt evangelistiska nit. Låt oss inte glömma att våra moderna demokratiska samhällen har utvecklats från förtryckande samhällen till öppna där kritik och ifrågasättande tillåts. Kanske är samma utveckling möjlig inom Livets Ord?