Ute och cyklar
Ja, det var jag när jag tog den här bilden för en dryg vecka sedan. Vid EU-kommissionens högkvarter Berlaymont vid Schuman-korsningen i Bryssel. Jag passerar där när jag cyklar till mitt brysseljobb varje fredag, och den här fredagen var det tjockt av potatisgrisar för det var ju statsministermöte. Men jag nändes inte ta något kort vare sig på poliserna, statsministrarna (om de nu var dem jag såg när de steg ur sina svarta limousiner, eller bara deras underhuggare) eller militärerna med K-pist som traskar omkring utanför Berlaymont, tyvärr inte dagen till ära, utan som följd av terrorhotet som tydligen är överhängande efter nästan-terror-incidenten som inträffade i Verviers (som jag för övrigt missade när det begav sig - jag hade haft fullt upp med att hänga med i alla svängar runt Charlie Hebdo och eländet i Paris och tyckte att det nu fick räcka. Sedan lyssnade jag på Godmorgon Världen en vecka senare och fick veta att "alla i Belgien talar om vad som har hänt". Tja, jag kan väl bli lite insnöad, men jag skyller det på att jag vill förbereda så bra lektioner som möjligt åt mina studenter att jag ibland ägnar all tid, uppmärksamhet och hjärnutrymme åt det). Här i lugna Leuven på knappa 3 mils avstånd från limousinerna och K-pistarna är det enda som känns riktigt överhängande regnmolnen, och de strilade duktigt mest hela dagen idag. Skönt på sätt och vis, för då sköljs ju pollena bort. Jag har nämligen tidigare i veckan vaknat några dagar med igenmurade uppsvullna och alltså pollenallergiska ögon och det är det ju alltid skönt att slippa.
Det var mycket intressant att läsa den respons jag fick på mina tidigare Livets-Ord-relaterade blogginlägg. Det kändes stort att på något sätt få fylla ett behov genom att dela med sig av sina erfarenheter. Det är alltid en avvägningsfråga det där, och det känns fortfarande kymigt för mig att vara personlig online. Särskilt som det nu är bevisat att för mig främmande personer (hittills bara välvilliga, tack och lov) hittar och söker sig till min blogg. Men så mycket kan jag väl säga att...
Det var mycket intressant att läsa den respons jag fick på mina tidigare Livets-Ord-relaterade blogginlägg. Det kändes stort att på något sätt få fylla ett behov genom att dela med sig av sina erfarenheter. Det är alltid en avvägningsfråga det där, och det känns fortfarande kymigt för mig att vara personlig online. Särskilt som det nu är bevisat att för mig främmande personer (hittills bara välvilliga, tack och lov) hittar och söker sig till min blogg. Men så mycket kan jag väl säga att...
- jag fyller 40 om drygt två veckor och det är precis lika otäckt som det låter. Jag ska försöka göra det till en offentlig sorgehögtid genom att bjuda in några kompisar och riva av några sorgesamma ballader här i min lägenhet.
- jag har just bytt psykoterapeut (ja, jag har avverkat några i mina dagar. I perioder har jag behov av det.) Hon bor i Bryssel på vägen hem från mitt fredagsjobb i maktens högsäte. Fredagar innebär alltså för mig: extremsport (3+3 mil Leuven-Bryssel tur och retur), eurokrater som jag får undervisa i svenska och grubbel över livet (eller i bästa fall en utredning av grubblet som leder till något mer konstruktivt).
- jag kan inte sova just nu och jag vet mycket väl varför (men DÄR går gränsen - det tänker jag minsann inte berätta här på bloggen!)