Av en student och vän fick jag denna bok! En kultroman från 2007. Trendsättande och historisk. Hade hört talas mycket om den men var som vanligt för upptagen med annat och oföretagsam för att aktivt söka upp den. Kul alltså att den sattes i händerna på mig. Av samma vän hade jag tidigare fått låna och läsa Hatet av samma författare. Naturligtvis kände jag redan till Maria Sveland. Som den flitiga P1-konsument jag är kan man inte undgå henne. Jag är ju det levande beviset på att man kan ha skaplig koll på det svenska kulturlandskapet utan att läsa en enda bok. Men nu har jag som sagt gjort det.
Det som först slog mig var att den skönlitterära fernissan var så otroligt tunn i den här romanen - vad jag fått reda på Maria Sveland genom media och genom att läsa Hatet känns så otroligt bekant när man läser om Sara (har hon bytt ut något annat än namn och platser?). Jag undrar då vad idén var med att skriva detta i romanform. När jag läste om Sara såg jag hur som helst inför mina ögon ingen annan än Maria Sveland, en kvinna jämnårig med mig, med ett streck till mun, med en hård, stötig Örebroaccent, uppvuxen i samma Sverige under samma 1980-tal och med delvis liknande erfarenheter. Men om vi hade gått på samma skola hade vi säkert inte varit kompisar. Hon: "kommunisthoran" från oroligt hem med diverse pojkvänner som avlöste varandra, och vars trygghet fanns i kompisgänget. Jag: den mycket osäkra och stillsamt desperata strebertjejen med mycket låg status hos både killar och tjejer men med superkrafter lurande under ytan. Samt föräldrar som INTE bråkade utan som i all sin ofullkomlighet och (i tonåringens ögon) tråkighet gav mig grundtrygghet. Men det har jag gemensamt med Maria Sveland att jag kände mig förtryckt. Hon på ett helt annat sätt än jag. Hon blev sexuellt objektifierad av killar, och horstämplad för att hon vägrade leva som en snäll flicka på killarnas och patriarkatets villkor. Jag blev bara utskrattad, hånad och osynliggjord för att jag trodde att jag var något och inbillade mig att substans och begåvning automatiskt gav rätt till uppmärksamhet. Jag kan avundas henne för att hon åtminstone blev sedd. Hon skulle nog avundas mig att jag blev lämnad ifred.
När jag fortfarande bodde i Sverige skulle jag aldrig ha läst den här boken. Jag skulle nog ha sett Maria Sveland som en av de där feministgalningarna som är ett bevis på hur fanatiskt och otroligt exceptionellt debattklimatet är i Sverige. Vi som är så jämställda (FÖR jämställda - usch och fy för folk som vill dela lika på föräldraledigheten osv.), och så måste de klaga och klaga och klaga. Men så kom hennes bok bakvägen till mig, via en belgisk student. Tydligen har den feminism som Maria Sveland förkunnar relevans inte bara bland lattemammor i Stockholms innerstad utan även här i Belgien. Maria Sveland är inte kristen och hon har en och annan känga att utdela till frikyrkliga (med Örebroerfarenheterna i bagaget som hon har). Jag förstår nog tyvärr resonemanget bakom de kängorna, för vi frikyrkliga har nog inte varit direkt ledande i kvinnokampen. Dessa aspekter kan jag faktiskt filtrera bort när jag läser romanen. På ett annat sätt än om jag fortfarande skulle bo i Sverige. Då skulle jag helt enkelt ha betraktat henne som någon i "det andra lägret". Nu kan jag sympatisera med och till och med delvis identifiera mig med henne.
Det som först slog mig var att den skönlitterära fernissan var så otroligt tunn i den här romanen - vad jag fått reda på Maria Sveland genom media och genom att läsa Hatet känns så otroligt bekant när man läser om Sara (har hon bytt ut något annat än namn och platser?). Jag undrar då vad idén var med att skriva detta i romanform. När jag läste om Sara såg jag hur som helst inför mina ögon ingen annan än Maria Sveland, en kvinna jämnårig med mig, med ett streck till mun, med en hård, stötig Örebroaccent, uppvuxen i samma Sverige under samma 1980-tal och med delvis liknande erfarenheter. Men om vi hade gått på samma skola hade vi säkert inte varit kompisar. Hon: "kommunisthoran" från oroligt hem med diverse pojkvänner som avlöste varandra, och vars trygghet fanns i kompisgänget. Jag: den mycket osäkra och stillsamt desperata strebertjejen med mycket låg status hos både killar och tjejer men med superkrafter lurande under ytan. Samt föräldrar som INTE bråkade utan som i all sin ofullkomlighet och (i tonåringens ögon) tråkighet gav mig grundtrygghet. Men det har jag gemensamt med Maria Sveland att jag kände mig förtryckt. Hon på ett helt annat sätt än jag. Hon blev sexuellt objektifierad av killar, och horstämplad för att hon vägrade leva som en snäll flicka på killarnas och patriarkatets villkor. Jag blev bara utskrattad, hånad och osynliggjord för att jag trodde att jag var något och inbillade mig att substans och begåvning automatiskt gav rätt till uppmärksamhet. Jag kan avundas henne för att hon åtminstone blev sedd. Hon skulle nog avundas mig att jag blev lämnad ifred.
När jag fortfarande bodde i Sverige skulle jag aldrig ha läst den här boken. Jag skulle nog ha sett Maria Sveland som en av de där feministgalningarna som är ett bevis på hur fanatiskt och otroligt exceptionellt debattklimatet är i Sverige. Vi som är så jämställda (FÖR jämställda - usch och fy för folk som vill dela lika på föräldraledigheten osv.), och så måste de klaga och klaga och klaga. Men så kom hennes bok bakvägen till mig, via en belgisk student. Tydligen har den feminism som Maria Sveland förkunnar relevans inte bara bland lattemammor i Stockholms innerstad utan även här i Belgien. Maria Sveland är inte kristen och hon har en och annan känga att utdela till frikyrkliga (med Örebroerfarenheterna i bagaget som hon har). Jag förstår nog tyvärr resonemanget bakom de kängorna, för vi frikyrkliga har nog inte varit direkt ledande i kvinnokampen. Dessa aspekter kan jag faktiskt filtrera bort när jag läser romanen. På ett annat sätt än om jag fortfarande skulle bo i Sverige. Då skulle jag helt enkelt ha betraktat henne som någon i "det andra lägret". Nu kan jag sympatisera med och till och med delvis identifiera mig med henne.