Väl tillbaka i Uppsala gjorde jag så slag i saken och skrev in mig på Uppsala universitet och började läsa franska och latin. Alltså farliga och intellektuella ämnen (inte nån oskyldig ingenjörutbildning e.dy. – utan ämnen som fick en att fundera över livsfrågor – ve och fasa!) Det var inte helt lätt att ta det steget, för på Livets Ord hade jag fått många varningar om universitetet på ”andra sidan ån” och deras skadliga och gudsfientliga intellektualism och jag var uppriktigt sagt rädd för att få min tro skadad. Men jag bara visste att det var där jag hörde hemma och knäppt nog var det en slags romantisk tanke om att gå i Ulf Ekmans fotspår som hjälpte mig att ta steget: han hade ju läst teologi i Uppsala på 70-talet och varit med i Navigatörerna och knackat dörr och memorerat bibelverser. Varför skulle nu inte jag göra det? Idealistisk som jag var ville jag leva mitt ibland de ”ofrälsta” och vara ett ljus i mörkret. Inte bara diskutera med dem i gatuevangelisationssammanhang osv. Jag visste att jag själv aldrig skulle ha blivit kristen genom konfrontativt predikande vid något gathörn. Det som också hjälpte mig var en liten konstnärlig-intellektuell vänkrets inom Livets Ord som vågade tänka annorlunda och som stöttade mig. De kände till båda världarna och för dem var Uppsala universitet mer än intellektuella demoner. Men trots att jag hade dem kändes det ibland rätt tokigt att ha en fot på vardera sidan ån, och jag kände mig mycket ofta som en brobyggare som måste förklara för antingen livets-ordare eller Uppsalastudenter att ”de andra” minsann inte var så farliga som de trodde. Men det som drev mig var övertygelsen att min tro inte var något värd om förutsättningen för att den inte skulle ta skada var att leva i ett litet andligt ghetto-liknande reservat i Södra Årsta och ha hela mitt umgänge i församlingen. Jag visste dessutom att detta skulle ha tråkat ut mig oändligt.
Så jag tog en magisterexamen i franska och latin, åkte till Tyskland som utbytesstudent, började spela fiol i Uppsala universitets orkester och efter lärarexamen var det helt omöjligt att få tjänst i Uppsala, så jag flyttade först till Stockholm och sedan till en mindre stad där jag började jobba på ett gymnasium som latinlärare. I staden fanns ingen trosförsamling så jag blev med i en pingstförsamling och blev väldigt engagerad i musik, ungdomsarbete osv. Det var så härligt att få göra något. På Livets Ord hade jag också varit rätt engagerad men allt var så stort och man fick rätt känslan av att vara onödig. Det var intressant att ta del av pingstvännernas tankar och erfarenheter om Livets Ord. Vissa var fanatiskt positiva medan andra var helt och hållet negativa. Under mina år i den lilla staden ägde dramat i Knutby rum vilket fick mig och andra att fundera över hur fel det kan gå med religion.
Så småningom träffade jag en man via en kristen internetsajt. Han bodde i Belgien och allt eftersom vi lärde känna varandra bättre blev jag intresserad av att flytta dit. Det var ett stort steg och jag kände behovet av psykoterapi i samband med det. Med min religiösa bakgrund var jag jätterädd för allt vad psykoterapi hette. På Livets Ord betonades andliga lösningar på psykiska problem. Inte så att allt skylldes på demoner. Kanske på 80-talet, men på 90-talet när jag var där var det faktiskt annorlunda. Det jag var orolig för var att om jag skulle gå till en vanlig psykoterapeut skulle han eller hon omedelbart koppla ihop alla mina problem med min tid i Livets Ord. Och visst släpade jag med mig en hel del psykiskt bråte från den tiden – inte tal om annat! Det var på många sätt en osund plats där ifrågasättande inte uppmuntrades och där ledarskapet var auktoritärt och där idealen var rätt klart definierade och tydligt predikade. MEN det var inte allt, och att bli ifrågasatt av någon som bara kände till Livets Ord via media var jag helt enkelt inte beredd på. Så genom mina vänner i Livets Ord hittade jag en mycket bra psykoterapeut som hette Margareta Nätterdal som bodde i Gamla Uppsala. Under ett år åkte jag till henne ungefär var tredje vecka och fick samtalsterapi, och det var mycket bra. Det vi talade om handlade om mig och mina problem och inte om Livets Ord. Men det var väldigt skönt att få detta stöd av någon kände till, delade och respekterade min religiösa bakgrund. Hon hade inte heller någon över-lojalitet till ledarskapet och vågade kritisera och ifrågasätta uttalanden från pastorer på Livets Ord.
Till sist tog jag steget och flyttade till Belgien, där det kyrkliga landskapet ser helt annorlunda ut och där ingen känner till Livets Ord. Skönt att slippa förhålla sig till denna församling och rörelse hela tiden. Bara när jag träffar andra svenskar kan det komma på tal, och då nämner jag det som en exotisk kuriositet ur mitt förflutna. Men som ni märker har det dock präglat mig. Men inte bara negativt! Jag har fortfarande flera goda vänner i församlingen (liksom du trots din bitterhet också har, Sue) och jag är stolt över att verkligen ha fått en bibelcentrerad undervisning. Erfarenheten av att ha tillhört en subkultur är också väldigt unik. Att jag inte blivit mer skadad tror jag har mycket att göra med att jag inte fick Livets Ord med modersmjölken. Det var mitt eget val att gå med och även att (om än långsamt) distansera mig.
I somras läste jag romanen Det finns ingenting att vara rädd för av Johan Heltne. Mycket intressant och bra och jag rekommenderar den verkligen. Där handlar det om en kille som är uppvuxen i Livets Ord i Uppsala och jag såg vilken oerhörd skillnad det var för mig som inte fötts in i denna församling. Boken handlar om en kille som går på Livets Ords gymnasium under 1990-talet. Han börjar en hemlig och förbjuden relation med en tjej som också går i skolan på Livets Ord. Han har dessutom att kämpa med ständigt återkommande epileptiska anfall som enligt en psykolog har att göra med den psykiska pressen han utsattes för på Livets Ord. En helt naturlig slutsats. Men killen har svårt att känna förtroende för psykologen, och även detta är naturligt, eftersom alltför mycket står på spel: att lämna Livets Ord skulle ju för honom innebära att svika alla sina vänner och familj, allt man känner till och har trott på. Man ställs inför ett omöjligt val och stålsätter sig mot detta ifrågasättande utifrån och ser det som en attack. För mig var det mer saker jag lärt mig på Livets Ord – t.ex. vikten av att omsätta sin tro i praktiken (och Ulf Ekman som förebild i detta) samt Margareta Nätterdals psykoterapi – som fick mig att vidga min horisont och röra mig bort från trosundervisningen i dess mest extrema form.
På senare tid har jag (genom alla uppbrott och kriser i mitt liv) upptäckt att Gud är den som bär mig och inte tvärtom. Trosundervisningens överbetoning på den enskildes tro som gör på något vis människan så stor och Gud så liten. Och talet om andlig kamp kan, om det överdrivs, få djävulen att framstå som alltför stor och mäktig. Jag har lärt mig att se att Gud har kontrollen även när saker händer som vi med våra mänskliga ögon ser som negativa och oförklarliga. Att det ofta gäller att acceptera motgångar och att inte strida eller proklamera Guds löften eller något annat trosvisst som man i längden ändå inte orkar med. Gud är så otroligt mycket större än vi människor och ingen av oss har alla svar. Världen är inte uppdelad i vi+Gud mot deofrälsta+djävulen. Att tro på och bekänna Jesus som Herre är mer än ett personligt val som man tagit någon gång i livet, utan något dynamiskt som måste ta sig olika uttryck varje dag.
Det här blev ett väldigt långt blogginlägg – om ni har orkat läsa allt detta får ni väldigt gärna kommentera.