Efter en promenad genom ett extatiskt Leuven som firar Belgiens seger över ryssarna med 1-0 har jag nu kommit hem till min lägenhet dit ljudet av alla wuwuzelur, biltutor och hurrarop endast når som ett slags allmän ljudgröt. Inte för att jag inte gillar stämningen på stan - den är fantastisk - men för att det snart är läggdags och eftersom jag är sugen på att se sista avsnittet av TV-serien Torka aldrig tårar utan handskar innan jag går och lägger mig. Belgisk nationalism är något mycket sympatiskt och välkommet, för det är firandet av ett ljuvligt absurt och långt ifrån "av naturen givet" land som förenar det oförenliga! Belgisk nationalism kan man nästan kalla internationalism. Come on Belgium!
I går var jag däremot rätt blågul. Jag firade midsommar med svenska klubben i Waterloo tillsammans med min kollega Erika och en handfull entusiastiska fjärdeklassare från CLT. Plus naturligtvis ett antal svenskar som entusiastiskt dansade runt stången till tonerna från en hastigt sammanfogad musikgrupp som jag deltog i med fiolen. Jag cyklade dit och därifrån - ca 3,5 mil enkel resa (med fiol på ryggen!!) - men denna resa förlängdes väsentligt genom att jag inte hittade den rätta vägen från den brysselska skogen in i det vallonska Waterloo. Till slut visste jag ingen annan råd än att ta motorvägen. Inte så kul - men jag kom undan med några smärre skråmor. Tack och lov inte från några bilar utan från törnen och brännässlor som spärrade vägen ut på själva motorvägen. Illa, illa. Ett tecken på att de olika delarna av Belgien borde bindas samman bättre, även för cyklister. Come on Belgium!!!!