I morse när jag vaknade var det vitt och blött överallt. Jag är så glad att jag inte behöver gå ut idag för här består snöröjningen av att salta och vänta på bättre tider.
0 Comments
Skynda er!!!!! Det här filmen ligger bara ute fem dagar till på svtplay! Naturligtvis en film som jag borde ha sett för länge sedan men icke - man är väl svensk så Bergman är naturligtvis det sista man kommer på att titta på. Jag inser när jag ser på denna film hur Hollywoodimpregnerad jag är. Det är en kärlekshistoria mellan två egensinniga personer, Anna (Pernilla August) och Henrik (Samuel Fröler). De har båda sina svärmödrar emot sig och har stora slitningar genom hela sitt förhållande, före och efter bröllopet. Allt verkar ominöst och uppfödd som man är med Hollywoodomen som aldrig slår fel väntar man liksom på den stora Kraschlandningen. Men det blir varken något lyckligt slut eller någon kraschlandning utan... halvbra mellan dem. Strävan framåt och en god vilja. Allt är kluvet, komplext, krångligt och nyanserat. Men inte deprimerande eller hysteriskt (=mina Bergmanfördomar). Det är därför jag tycker att ni ska se den. Symptomatiskt nog blev min virkning, som jag hoppades få färdig under tittandet, INTE färdig utan jag fick i stället riva upp en bra bit. One step up and two steps back, lite som Anna och Henrik alltså...
Till sist en fråga: hur kan Pernilla August vara så vacker trots att hon har en så rund näsa? : ° ))) Såhär ser det ut när jag tittar ut från mitt (nyputsade!) fönster. Mycket belgiskt! Sitter och rättar skrivningar. Var precis på café med en god vän och kollega som just nu är sjukskriven pga diverse elaka tumörer. Det var skönt att få snacka av sig lite med denna fantastiskt vackra och kloka kvinna. Men jag måste se till att även få något substantiellt gjort den här veckan. Tentaperioder är en välkommen omväxling för mig: jag får spara på rösten (julförkylningen sitter tyvärr fortfarande i) och jag slipper ständigt vara kreativ och hitta på material till min undervisning. Men to do-listan är ändå lång så det gäller att trotsa det sövande regnsmattret och ta sig ur sängen på morgonen. Såhär ser det ut när jag tittar ut från mitt (nyputsade!) fönster. Mycket belgiskt! Sitter och rättar skrivningar. Var precis på café med en god vän och kollega som just nu är sjukskriven pga diverse elaka tumörer. Det var skönt att få snacka av sig lite med denna fantastiskt vackra och kloka kvinna. Men jag måste se till att även få något substantiellt gjort den här veckan. Tentaperioder är en välkommen omväxling för mig: jag får spara på rösten (julförkylningen sitter tyvärr fortfarande i) och jag slipper ständigt vara kreativ och hitta på material till min undervisning. Men to do-listan är ändå lång så det gäller att trotsa det sövande regnsmattret och ta sig ur sängen på morgonen. ... (eller "natten" som fransmännen säger) både på krigsscenerna som utspelades i Paris och på mina fönster som jag putsade (en helt ologisk syssla i januariregnet och -mörkret, jag vet, men det var verkligen nödvändigt) halvt i blindo medan jag följde händelseutvecklingen på radion, trygg men bara på 35 mils avstånd. Tack och lov att det inte gick värre än det gick: fyra gisslan och tre gisslantagare döda - resten befriade (enligt de senaste rapporterna). Men jag hade verkligen unnat dessa terrorister och Breivik-kollegor att liksom denne få svara för sina handlingar inför rätta. Men martyrdöden hörde väl liksom till. Jag önskar att gamle Tegnér skulle få rätt, fast man tvivlar ju efter den här karusellen (och många föregående):
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort Det dör som en stormvind i öknen bort Nu är jag tillbaka i Belgien. Klockan är nästan halv fem men det är fortfarande ljust ute! Och det är snöfritt och plusgrader! Ärligt talat: det var liknande väder i Uppsala. Det är som att Dalälven är en viktigare klimatgräns än Öresund. I Uppsala hälsade jag på goda vänner, Egmont och Åsa. De hade över helgen sällskap av två av sina barnbarn som snart skulle få ett syskon. Lille Jakob var lika blond, pratsam och charmerande som hans pappa Simon när jag träffade honom för första gången när jag var 12 och han var 6. Hans mormor bodde granne med mina föräldrar på Alnö och tog hand om mig under en period när de var bortresta, och då var Simon också där. Denne Simon junior och hans syster Judit frågade mig nu om jag hade egna barn och blev förvånade när jag sade nej. "Har du aldrig haft någon bebis i magen?" Det är förunderligt med vilken takt denna femåring och sexåring grep sig an detta känsliga ämne om min man- och barnlöshet. Jag blev inte alls förnärmad, för de var ju bara nyfikna på denna människa som levde på ett annat sätt än de andra vuxna de hade omkring sig. De gav mig också många kramar, och nu när jag sitter här i min lägenhet (där jag tack och lov har besök för tillfället av Rana som tyvärr snart flyttar hem till USA permanent på söndag - men hon är inte hemma just nu) funderar jag starkt på att skaffa katt för att få som liksom tar mig ner på jorden, någon att ta hand om och... att krama. Mina föräldrar reagerar instinktivt med att skjuta ragg och fräsa så fort jag nämner ämnet eftersom en katt innebär att man trots allt blir mer bunden (men det är kanske det jag vill bli?). Dessutom är min lägenhet ju inte speciellt stor och ligger på fjärde våningen, så frågan är ju vilken livskvalitet jag kan erbjuda en katt, fast jag vet ju folk som har liknande lägenhetsstorlek med katt. Och är det förresten så ekologiskt att ta in en köttätare under sitt tak? Jag får fortsätta att väga sakens för- och nackdelar mot varandra.
|
Archives
March 2019
Categories |