Denna bok har varit min följeslagare under min egen cykelminisemester till kulturhuvudstaden Mons nu under Kristi Himmelfärdshelgen. Kul att bekanta sig lite med svenska bästsäljare som inte är deckare. Och eftersom huvudpersonen är en 40-årig livskrisande kvinna som jobbar alldeles för mycket känns ju temat aktuellt för mig personligen. Därför lånade jag boken av en student (ja, det är tyvärr så det går till när jag förkovrar mig i den svenska samtidslitteraturen) och fick mig nu äntligen till att läsa den innan studenten ifråga så att säga tar studenten efter 6 års svenskstudier.
När jag nu läser lite om författaren blir jag väldigt oförvånad (mmm, härligt med norrlandismer) över att hon tydligen är manusförfattare till svenska TV-serier, för det ante mig liksom från första sidan. Den nyblivna chefen Jenny, ytmedveten, nyklippt, välekiperad och välmanikerad tar sin nya chefsposition och dito kontor i besittning. Hemma har hon Johan, sin mentor-man med lång chefserfarenhet och eget företag som tyvärr går knackigt för tillfället. Mannen som är stolt över henne så länge det verkar gå bra för henne och hon tar emot hans goda råd. I en scen vid kylskåpet lovar hon honom att betala en semester på Mallorca tillsammans med hans barn från ett tidigare äktenskap - en resa som han inte har råd med. Allt är lite för bra, för friktionsfritt och konfliktlöst. Det hade gott fått finnas något litet initialt svaghetstecken i relationsskildringen precis som det gjorde i beskrivningen av hennes chefskarriär. Läsaren vet ju att allt kommer att gå åt skogen för Jenny, både vad gäller äktenskapet och jobbet, för varvat med berättelsen om hennes nedgång och fall berättas det om en veckas cykelsemester i Skåne där den brutna Jenny tas om hand av tre frejdiga ungdomsvänner som försöker tränga sig innanför hennes fasad av lyckad karriärskvinna, som hon naturligtvis inte lyckas hålla uppe speciellt länge. Som hennes äktenskap skildras i boken verkar det som att om Jenny inte hade satsat på att avancera på sin arbetsplats skulle hennes relation ha överlevt, eftersom den utlösande faktorn (hennes frånvaro p.g.a. överarbete) i så fall inte hade infunnit sig. Man undrar om andra motgångar och svårigheter som hon kanske lika reflexmässigt dolt och förnekat sig själv, sin partner och sina vänner innan hennes katastrofala chefskarriär inleddes. Smaka på de här citaten från kylskåpsscenen: "Hon log stort mot honom och han log tillbaka. Precis det där leendet som hon älskade mest." Och när reseerbjudandet kommer: "Han öppnade munnen för att protestera, men hon lade sin hand över den. Mjukt men bestämt. (...) Hon tog bort handen. Gav honom en puss på kinden och öppnade kylen.""Hon log medan hon plockade fram juice och pålägg." De där beskrivningarna fick mig faktiskt nästan att lägga ner boken omgående. Porträttet av Johan är för suddigt. Hur kommer det sig att denne till synes jämställde man som inte bara unnar sin fru en chefsposition utan även uppmuntrar henne och skryter över henne, senare, när Jenny alltför mycket går upp i sitt jobb, inte kämpar mer för relationen utan nästan per automatik blir upprörd, skyller på henne att hon inte vill ta emot hans goda råd, gör sig ursäkter att hålla sig hemifrån, är otrogen mot henne varpå äktenskapet slutar i ett upprivande gräl där de ömsesidiga anklagelserna haglar. Ett klassiskt scenario, men måste det hända? De är som att författaren säger till mig som läsare att "män är ju sådana", som något slags allmän vedertagen sanning, utan att göra det klart för mig från början att Johan är en "sådan" slags man. Det är väl ytligheten i relationen som är problemet. Att det inte är Johan som står för försöken att tränga sig innanför hennes uppenbarligen krackelerande fasad. Och det är den ytligheten jag tycker att författaren inte ger sig i kast med. Den skenbara harmonin som just är skenbar, eftersom den så snabbt försvinner när livets svårigheter slår till. Det är inte Johan som försöker tränga sig innanför Jennys fasad. Det är hennes vänner. Samma sak med relationerna till hennes arbetskamrater. De vänder som en hand när hon blir chef, mobbar och fryser henne ute, medan hon förut problemfritt fikade med dem och allt var frid och fröjd (i alla fall får vi inga antydningar om något annat). Man undrar som läsare om deras mobbartendenser inte alltid funnits där latent och om de verkligen aldrig drabbat någon annan innan Jenny blev ett tacksamt offer. Mycket kan ställas på ända i hem och på arbetsplatser när en kvinna intar en chefsposition, men det är ingen naturlag och kan inte komma fullständigt som en blixt från klar himmel. De tickande bomberna i äktenskapet och på arbetsplatsen hade gott fått ticka från första början.
En annan irriterande aspekt av boken är Niklas, kollegan på samma förhatliga mellanchefsnivå som försöker stötta Jenny i hennes svårigheter. Han är sanningssägaren, den gode mannen. Frälsaren. Som naturligtvis blir föremål för romantiska känslor. Kan vi inte få klara oss utan den här sortens manliga idealfigur? Kan inte Jenny få klara upp det hela på egen hand, utan att en god, stöttande idealman utan fläck och skrynka har ett finger med i spelet? Det känns också lite billigt.
Och till slut hennes trogna ungdomsvänner, som har sina egna bördor och misslyckanden (om än mindre akuta) att bära, sina egna fasader som de tvingas släppa för att komma innanför hennes. Ibland tycker jag att det är bra, som när det vid vissa tillfällen blir uppenbart att de tre känner en djupare samhörighet med varandra än med Jenny, som en gång sammanfört dem. Men deras motiv, utöver någon slags allmän vag godhet, för att gå den andra milen för att återintegrera den motsträviga Jenny i gemenskapen skulle kunna vara mer väldefinierade.
Det är informativt och ger en tydligare bild av Jenny och hur hon fungerar när vi får veta att hon växt upp med sina åldrande och orkeslösa farföräldrar som inte kunnat lära henne att stå upp för sig själv och ta konflikter. Det var alltså ingen slump att hon blev ett mobboffer på sin arbetsplats. Hon är uppenbarligen en person som anpassar sig, riktar in sig på att motsvara förväntningar, som manipulerar och låter sig manipuleras, som inte säger ifrån (känner igen mig!!!) Det är jag undrar är hur dessa sidor visat sig tidigare i hennes vänskap med de tre vännerna. Om de inte på något sätt stuckit upp huvudet tidigare. Hur blev vänskapen så stabil och orubblig och hennes vänners lojalitet mot henne så stark trots hennes sätt att undvika att säga som det är?
När jag nu läser lite om författaren blir jag väldigt oförvånad (mmm, härligt med norrlandismer) över att hon tydligen är manusförfattare till svenska TV-serier, för det ante mig liksom från första sidan. Den nyblivna chefen Jenny, ytmedveten, nyklippt, välekiperad och välmanikerad tar sin nya chefsposition och dito kontor i besittning. Hemma har hon Johan, sin mentor-man med lång chefserfarenhet och eget företag som tyvärr går knackigt för tillfället. Mannen som är stolt över henne så länge det verkar gå bra för henne och hon tar emot hans goda råd. I en scen vid kylskåpet lovar hon honom att betala en semester på Mallorca tillsammans med hans barn från ett tidigare äktenskap - en resa som han inte har råd med. Allt är lite för bra, för friktionsfritt och konfliktlöst. Det hade gott fått finnas något litet initialt svaghetstecken i relationsskildringen precis som det gjorde i beskrivningen av hennes chefskarriär. Läsaren vet ju att allt kommer att gå åt skogen för Jenny, både vad gäller äktenskapet och jobbet, för varvat med berättelsen om hennes nedgång och fall berättas det om en veckas cykelsemester i Skåne där den brutna Jenny tas om hand av tre frejdiga ungdomsvänner som försöker tränga sig innanför hennes fasad av lyckad karriärskvinna, som hon naturligtvis inte lyckas hålla uppe speciellt länge. Som hennes äktenskap skildras i boken verkar det som att om Jenny inte hade satsat på att avancera på sin arbetsplats skulle hennes relation ha överlevt, eftersom den utlösande faktorn (hennes frånvaro p.g.a. överarbete) i så fall inte hade infunnit sig. Man undrar om andra motgångar och svårigheter som hon kanske lika reflexmässigt dolt och förnekat sig själv, sin partner och sina vänner innan hennes katastrofala chefskarriär inleddes. Smaka på de här citaten från kylskåpsscenen: "Hon log stort mot honom och han log tillbaka. Precis det där leendet som hon älskade mest." Och när reseerbjudandet kommer: "Han öppnade munnen för att protestera, men hon lade sin hand över den. Mjukt men bestämt. (...) Hon tog bort handen. Gav honom en puss på kinden och öppnade kylen.""Hon log medan hon plockade fram juice och pålägg." De där beskrivningarna fick mig faktiskt nästan att lägga ner boken omgående. Porträttet av Johan är för suddigt. Hur kommer det sig att denne till synes jämställde man som inte bara unnar sin fru en chefsposition utan även uppmuntrar henne och skryter över henne, senare, när Jenny alltför mycket går upp i sitt jobb, inte kämpar mer för relationen utan nästan per automatik blir upprörd, skyller på henne att hon inte vill ta emot hans goda råd, gör sig ursäkter att hålla sig hemifrån, är otrogen mot henne varpå äktenskapet slutar i ett upprivande gräl där de ömsesidiga anklagelserna haglar. Ett klassiskt scenario, men måste det hända? De är som att författaren säger till mig som läsare att "män är ju sådana", som något slags allmän vedertagen sanning, utan att göra det klart för mig från början att Johan är en "sådan" slags man. Det är väl ytligheten i relationen som är problemet. Att det inte är Johan som står för försöken att tränga sig innanför hennes uppenbarligen krackelerande fasad. Och det är den ytligheten jag tycker att författaren inte ger sig i kast med. Den skenbara harmonin som just är skenbar, eftersom den så snabbt försvinner när livets svårigheter slår till. Det är inte Johan som försöker tränga sig innanför Jennys fasad. Det är hennes vänner. Samma sak med relationerna till hennes arbetskamrater. De vänder som en hand när hon blir chef, mobbar och fryser henne ute, medan hon förut problemfritt fikade med dem och allt var frid och fröjd (i alla fall får vi inga antydningar om något annat). Man undrar som läsare om deras mobbartendenser inte alltid funnits där latent och om de verkligen aldrig drabbat någon annan innan Jenny blev ett tacksamt offer. Mycket kan ställas på ända i hem och på arbetsplatser när en kvinna intar en chefsposition, men det är ingen naturlag och kan inte komma fullständigt som en blixt från klar himmel. De tickande bomberna i äktenskapet och på arbetsplatsen hade gott fått ticka från första början.
En annan irriterande aspekt av boken är Niklas, kollegan på samma förhatliga mellanchefsnivå som försöker stötta Jenny i hennes svårigheter. Han är sanningssägaren, den gode mannen. Frälsaren. Som naturligtvis blir föremål för romantiska känslor. Kan vi inte få klara oss utan den här sortens manliga idealfigur? Kan inte Jenny få klara upp det hela på egen hand, utan att en god, stöttande idealman utan fläck och skrynka har ett finger med i spelet? Det känns också lite billigt.
Och till slut hennes trogna ungdomsvänner, som har sina egna bördor och misslyckanden (om än mindre akuta) att bära, sina egna fasader som de tvingas släppa för att komma innanför hennes. Ibland tycker jag att det är bra, som när det vid vissa tillfällen blir uppenbart att de tre känner en djupare samhörighet med varandra än med Jenny, som en gång sammanfört dem. Men deras motiv, utöver någon slags allmän vag godhet, för att gå den andra milen för att återintegrera den motsträviga Jenny i gemenskapen skulle kunna vara mer väldefinierade.
Det är informativt och ger en tydligare bild av Jenny och hur hon fungerar när vi får veta att hon växt upp med sina åldrande och orkeslösa farföräldrar som inte kunnat lära henne att stå upp för sig själv och ta konflikter. Det var alltså ingen slump att hon blev ett mobboffer på sin arbetsplats. Hon är uppenbarligen en person som anpassar sig, riktar in sig på att motsvara förväntningar, som manipulerar och låter sig manipuleras, som inte säger ifrån (känner igen mig!!!) Det är jag undrar är hur dessa sidor visat sig tidigare i hennes vänskap med de tre vännerna. Om de inte på något sätt stuckit upp huvudet tidigare. Hur blev vänskapen så stabil och orubblig och hennes vänners lojalitet mot henne så stark trots hennes sätt att undvika att säga som det är?