I torsdags åkte jag iväg på en långtur till Somain i norra Frankrike. Målet var ett par parisiska kompisars föräldrarhem. Såhär åkte jag. Söder om Leuven är man inte så bortskämd som i Flandern: det finns inga ordentliga kartor och få cykelvägar värda namnet. Så jag tog mig fram med hjälp av screenshots från Google och vänliga valloners och fransmäns hjälp efter vägen. Det var särskilt knepigt när jag skulle hitta stället där jag skulle vika av från Canal de Nimy för att åka in i Frankrike. Jag var snart helt övertygad över att jag hade kört för långt. Utmattad gick jag in i en bokhandel för att fråga efter en karta som förstås inte existerade, men tack och lov kände bokhandlaren igen mitt screenshot och försäkrade mig om att jag bara måste cykla vidare en bit och sedan skulle jag hitta stället, och det gjorde jag.
Tyvärr gick min kamera sönder, så jag har inga bilder att dela med er... Det blir nog dags för mig att skaffa en smart telefon snart! Men ni kan väl föreställa er buckliga vägar med murgröna, en gammal farbror utanför ett slusshus med sin hund in norra Vallonien, kullerstenar och vackra gamla hus i staden Mons i Vallonien och den franska ån Scarpes lummiga stränder. Tre ekorrar har jag sett också, när de hoppade över vägen! Men de är alltid så snabba så dem kan man inte fånga på bild. Men det bästa var förstås att träffa mina vänner i Frankrike. Deras dotter som jag passade i tio dagar förra sommaren har växt rejält och går omkring och pladdrar på. I Mons på hemvägen bodde jag hos en vallonsk kompis som var min grekisklärare när jag studerade vid KULeuven. Hon bor nu i Tyskland och det var jättekul att träffa henne igen samt hennes familj som jag hört talas om så mycket.
Ett annat bestående intryck är den lilla sandiga skogsstigen som mest liknade en uttorkad bäckfåra, som Google skickade mig in på på hemvägen. Och när jag äntligen lyckats krångla mig ut genom skogen över stock och sten och i ständig uppförsbacke så var jag VIPS i Flandern! En Narniakänsla. En nästan ogenomtränglig skog skiljer norra och södra Europa.
Tyvärr gick min kamera sönder, så jag har inga bilder att dela med er... Det blir nog dags för mig att skaffa en smart telefon snart! Men ni kan väl föreställa er buckliga vägar med murgröna, en gammal farbror utanför ett slusshus med sin hund in norra Vallonien, kullerstenar och vackra gamla hus i staden Mons i Vallonien och den franska ån Scarpes lummiga stränder. Tre ekorrar har jag sett också, när de hoppade över vägen! Men de är alltid så snabba så dem kan man inte fånga på bild. Men det bästa var förstås att träffa mina vänner i Frankrike. Deras dotter som jag passade i tio dagar förra sommaren har växt rejält och går omkring och pladdrar på. I Mons på hemvägen bodde jag hos en vallonsk kompis som var min grekisklärare när jag studerade vid KULeuven. Hon bor nu i Tyskland och det var jättekul att träffa henne igen samt hennes familj som jag hört talas om så mycket.
Ett annat bestående intryck är den lilla sandiga skogsstigen som mest liknade en uttorkad bäckfåra, som Google skickade mig in på på hemvägen. Och när jag äntligen lyckats krångla mig ut genom skogen över stock och sten och i ständig uppförsbacke så var jag VIPS i Flandern! En Narniakänsla. En nästan ogenomtränglig skog skiljer norra och södra Europa.