Mitt julnöje är att sitta och lyssna på Norrlandspodden, ett tips som jag fick av min bror. Ett samtal mellan Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter. Po Tidholm är en journalist som problematiserar runt glesbygdsfrågor och som faktiskt lyckas med det. Jag stötte för första gången på hans namn ("Po - man eller kvinna?" tänkte jag då) i en DN-artikel av honom om en utvandrarmässa i Utrecht. Jag har under några år använt den i mitt jobb som svensklärare i Belgien. Igenkänningsgraden är hög: flera av mina studenter funderar på att utvandra till Sverige. Artikeln får dock mina studenter att fnysa eftersom den är så klart nedlåtande mot det nederländska landskapet och även i viss mån mot de nederländska presumtiva utvandrarna. Och om detta får flamländare att fnysa är det verkligen nedlåtande, för själva ser de flesta flamländare verkligen inte nederländarna som sina bästa vänner! Tyvärr kan jag inte länka till artikeln eftersom den har försvunnit från nätet. MEN efter att ha läst andra artiklar av Po Tidholm samt hört på hans sommarprogram och Norrlandspodden märker jag ett mycket äkta engagemang för den landsända där jag är född och jag är glad att det finns skribenter som han som lyckas nå ut med frågan. Sofia Mirjamsdotter å sin sida är välbekant för mig av en annan orsak: hon kommer från samma ö som jag själv och en tid var jag faktiskt pianoelev hos hennes mamma (ja, hon hette Mirjam). Sofia har bott här i hela sitt liv och jobbar nu med att väcka engagemang för bl.a. Norrlandsfrågan som den sociala media-mogul hon är. Journalist, ledarskribent, har pendlat till Stockholm men aldrig bosatt sig där till skillnad från många andra Sundsvallsbor. Verkligen något annat än jag själv som tog första tåget härifrån (inte till Stockholm då, utan till Uppsala) så snart jag fyllde 18. När jag lyssnar på Sofia inser jag än mer att Sundsvallstrakten där vi båda växt upp är en smältdegel för folk som flyttat dit (eller hit ska jag väl kanske säga eftersom jag nu sitter i mina föräldrars vardagsrum på Alnö) från olika håll. Hennes föräldrar hade flyttat hit norrifrån liksom många andra, bl.a. min dagmamma och hennes man som kom från Kalix och hade bott i Kiruna, en stad som var avbildad på en oljemålning som hängde över deras soffa. Min dagmamma konfronterade mig tidigt med fenomen som spark, palt, vävstolar och uttryck som "plättar" (=pannkakor) och "kråkhacka" (=hud som blir sandpapperslik p.g.a. kylan). "Äkta" norrlänningar. Kanske sågs många av dem lite som förrädare av släkten sedan de flyttat till Sundsvall? "Kvisslingstaden" är ett epitet som stande får i podden - centrum för storkapitalet och utsugarskogsbolagen. Äntligen fattar jag varför ingen var stolt över Sundsvall när jag växte upp och varför det inte finns någon stark Sundsvallsidentitet. Mina föräldrar däremot hade kommit hit söderifrån: från Göteborg och Norrköping. Vilket gjorde mig lite identitetslös vad geografisk hemvist beträffar: sydsvenska rötter, född i Norrland, men inte i en del av Norrland som hade någon vidare identitet utan en som resten av landsändan såg ner på. Allt detta sammantaget med
- mina utflykter till "riktiga Norrland" i somras (se de blogginläggen) vilket jag insåg var första gången jag frivilligt åkte norr om den plats jag är född
- min insikt om att mina Sverigetokiga studenter ofta inte känner till något annat än Stockholm, Skåne och möjligtvis Kungsleden men sällan något däremellan
- min växande stolthet som norrlänning när jag inser att de flesta andra utlandssvenskar jag träffar på i Bryssel inte kommer från den här delen av landet och att OM jag någon gång gör det liksom automatiskt känner ett starkt band till den personen
- mm. mm.