Under syendet och strykandet har jag haft sällskap av Norrlandspodden och Liza Marklund (absolut ingen favoritförfattare men sommarprogrammet var bra trots tyska nationalsången - den gamla! förbjuden i Tyskland! fattar inte hur SR lät det passera - och Ultima Thule). Norrländskt till tusen alltså. Jag har dessutom talat i telefon med Norrland idag. Jag försöker att få till en övernattningsmöjlighet i den s.k. Skalstugan som är civilisationens sista utpost i Jämtlandsfjällen före norska gränsen. Vi ska nämligen gå över den i sommar, en belgisk kompis och jag, och på så sätt vandra i St Olavs fotspår (från Åre till Stiklestad närmare bestämt). Skalstugan är privatägd av Wallenbergarna men de brukar ändå ge husrum åt pilgrimer som vi. MEN nu är det ripjakt när vi kommer! Och kanske fullt med jägare i Wallenbergarnas stuga. Så de anställda där hade fått skicka ett mejl till självaste Någon Wallenberg för att kolla om de har plats för oss då. Annars får vi övernatta i någon slags lappkåta runt knuten, men det kanske inte heller går om det skjuts i skogarna. Ja, det blir ett verkligt äventyr känner jag!
Kolla vilka gardiner man har suttit och knåpat ihop. Ja, gardinerna fanns faktiskt redan och låg långt inne i min garderob, men jag fick sy om dem för att de skulle passa min nya köksfläkt. Svårt att förklara, men nu hänger de där i alla fall, och dagens husmoderliga ansträngningar har haft önskad effekt: ett mjukare ljus i min lägenhet och möjligheten att vid behov få slippa anblicken av omvärlden inklusive mina sopsäckar som står ute på balkongen. Insynen är (inbillar jag mig åtminstone) relativt obefintlig med eller utan gardiner - jag är verkligen lyckligt lottad i detta tättbefolkade land.
Under syendet och strykandet har jag haft sällskap av Norrlandspodden och Liza Marklund (absolut ingen favoritförfattare men sommarprogrammet var bra trots tyska nationalsången - den gamla! förbjuden i Tyskland! fattar inte hur SR lät det passera - och Ultima Thule). Norrländskt till tusen alltså. Jag har dessutom talat i telefon med Norrland idag. Jag försöker att få till en övernattningsmöjlighet i den s.k. Skalstugan som är civilisationens sista utpost i Jämtlandsfjällen före norska gränsen. Vi ska nämligen gå över den i sommar, en belgisk kompis och jag, och på så sätt vandra i St Olavs fotspår (från Åre till Stiklestad närmare bestämt). Skalstugan är privatägd av Wallenbergarna men de brukar ändå ge husrum åt pilgrimer som vi. MEN nu är det ripjakt när vi kommer! Och kanske fullt med jägare i Wallenbergarnas stuga. Så de anställda där hade fått skicka ett mejl till självaste Någon Wallenberg för att kolla om de har plats för oss då. Annars får vi övernatta i någon slags lappkåta runt knuten, men det kanske inte heller går om det skjuts i skogarna. Ja, det blir ett verkligt äventyr känner jag!
0 Comments
Titta vilka underbart gulliga små stickade väskor som det finns blomkrukor i! Ett eller annat kreativt projekt i samband med en stadsodling som de har dragit i gång här i kvarteret vid Sint Maartensdal - hyreshus med många utsatta familjer. Ser kul ut. Fantastiskt att sånt här får hänga kvar tänker en annan, som växte upp i Norrland på 80-talet där det mesta taggades, kluddades och snusprillades ner och vandaliserades.
Själv har jag avslutat terminen (ja, jag vet att det är tidigt - men det är för att vi inte kan ha tentor samtidigt som universitetet har sin tentaperiod, för 33% av våra studenter är studerar på KULeuven). Min kropp behöver vila och återhämtning - jag sov 11 timmar i natt trots att jag sovit helt OK nätterna dessförinnan. Drömde om tentor när jag vaknade kvart över tio. Min hjärna behöver kreativa projekt som inte har att göra med att hitta på lektionsmaterial. Därför grejar jag med att mosaikbekläda en lampfot, fixa med min lastpallssoffa så att den får ännu ett bord, virkar på min tröja med mormorsrutor och planerar att sticka ett par lampskärmar och måla om tre ramar som jag köpt på 2nd hand. Jag får väl posta bilder på allt detta när det är klart. Mosaiken var rätt kul - jag kastade ut ett par gröna blomkrukor i plastpåsar från 4e våningen ner på asfalten. Det blev rätt bra mosaikskärvor av det. Som tur såg var det ingen som såg mig. Har under allt mitt virkande och mosaikklistrande tittat på en miniserie på svensk TV: Mina två liv, med Ann Heberlein som moderator. Jag läste hennes mycket gripande bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, när den kom ut för några år sedan. Den och serien handlar om att leva med bipolär sjukdom. Min mormor var bipolär och frågan är om jag inte också själv har vissa drag av sjukdomen. Jag har dock ingen diagnos och har aldrig varit intagen på psyket till skillnad från flera personer som figurerar i programmet inklusive Ann Heberlein själv. Käkar dock antidepressiva sedan snart 8 år och behöver i perioder gå i psykoterapi. Det känns inte längre som någon stor grej att säga det, och Ann Heberlein är en av dem som har bidragit till att minska stigmat runt psykisk ohälsa. Tusen tack för det Ann! Jag har precis sett en fantastisk film: Marias väg av Dietrich Brüggemann. Den handlar om en katolsk familj som tillhör en fundamentalistisk rörelse som inte erkänner andra Vatikankonciliet. De anser sig företräda den sanna tron, och att alla andra kyrkor, inklusive den vanliga katolska kyrkan, är avfälliga. Filmen är genialiskt strukturerad runt de 14 stationerna på Jesu väg till korset, Via Dolorosa, och består alltså av 14 scener, nästan alla filmade med stillastående kamera. Men det är inte Jesus som går smärtornas väg i filmen utan familjens äldsta dotter Maria som är 14 år och ska konfirmeras. Hon har ett mycket tungt kors att bära, nämligen kraven från sin stränga, elaka och lynniga mamma och den unge, karismatiske och konservative konfirmationsprästen. Kraven att inte tänka på sitt utseende, inte tänka på killar och sex, inte lyssna på modern musik med "satanisk rytm" och kravet att lyda föräldrarna i allt. Och nej, det är inte den klassiska upprorsskildringen om tonåringen som bryter bojorna och gör upp med kraven och bryter sig loss från sina förstockade föräldrar. Maria vill leva heligt och rent, leva upp till kraven, ja, t.o.m. bli ett helgon som offrar sig för Gud. När hennes hatiska mor inte gör annat än att hacka på henne absorberar hon villigt skammen och skulden och går till sist under. Tragiskt nog. Men det som gör det en speciell film är att den utspelas i vår tid, i ett vanligt samhälle i Tyskland. Jag hajade faktiskt till när jag insåg att Maria faktiskt går i en vanlig skola, och att hennes historia inte utspelar sig på 50- eller 60-talet. I Marias vardag finns det också helt vanliga människor som reagerar på hennes situation: en snäll kille i parallellklassen som är intresserad av henne, hennes gymnastiklärare som oroar sig för henne, hennes läkare och kanske den viktigaste personen som dessutom står henne närmast: familjens au pair Bernadette, även hon djupt troende men på ett mer positivt och livsbejakande sätt. Som tittare sällar man sig till denna välvilliga skara som så gärna vill men inte kan hjälpa Maria, och deras maktlöshet förstärker tragedin.
Om jag fortfarande varit djupt engagerad i Livets Ord, vilket jag ju var under 1990-talet, skulle filmen ha varit mer svårsmält. Jag hade inte kunnat ducka för beröringspunterna som den religiösa fanatismen, den konsekventa bortvändheten från samhället och de orimliga krav som detta ställer på barnen, som ju är de som mer än föräldrarna och prästerskapet tvingas interagera med detta samhälle. Men jag hade nog försvarat mig med att de ju var katoliker och att de inte kände till glädjen i tron. Alltid finns det någon liten mygga att sila bort medan kamelen tar sig nedför matstrupen. Denna bok har varit min följeslagare under min egen cykelminisemester till kulturhuvudstaden Mons nu under Kristi Himmelfärdshelgen. Kul att bekanta sig lite med svenska bästsäljare som inte är deckare. Och eftersom huvudpersonen är en 40-årig livskrisande kvinna som jobbar alldeles för mycket känns ju temat aktuellt för mig personligen. Därför lånade jag boken av en student (ja, det är tyvärr så det går till när jag förkovrar mig i den svenska samtidslitteraturen) och fick mig nu äntligen till att läsa den innan studenten ifråga så att säga tar studenten efter 6 års svenskstudier.
När jag nu läser lite om författaren blir jag väldigt oförvånad (mmm, härligt med norrlandismer) över att hon tydligen är manusförfattare till svenska TV-serier, för det ante mig liksom från första sidan. Den nyblivna chefen Jenny, ytmedveten, nyklippt, välekiperad och välmanikerad tar sin nya chefsposition och dito kontor i besittning. Hemma har hon Johan, sin mentor-man med lång chefserfarenhet och eget företag som tyvärr går knackigt för tillfället. Mannen som är stolt över henne så länge det verkar gå bra för henne och hon tar emot hans goda råd. I en scen vid kylskåpet lovar hon honom att betala en semester på Mallorca tillsammans med hans barn från ett tidigare äktenskap - en resa som han inte har råd med. Allt är lite för bra, för friktionsfritt och konfliktlöst. Det hade gott fått finnas något litet initialt svaghetstecken i relationsskildringen precis som det gjorde i beskrivningen av hennes chefskarriär. Läsaren vet ju att allt kommer att gå åt skogen för Jenny, både vad gäller äktenskapet och jobbet, för varvat med berättelsen om hennes nedgång och fall berättas det om en veckas cykelsemester i Skåne där den brutna Jenny tas om hand av tre frejdiga ungdomsvänner som försöker tränga sig innanför hennes fasad av lyckad karriärskvinna, som hon naturligtvis inte lyckas hålla uppe speciellt länge. Som hennes äktenskap skildras i boken verkar det som att om Jenny inte hade satsat på att avancera på sin arbetsplats skulle hennes relation ha överlevt, eftersom den utlösande faktorn (hennes frånvaro p.g.a. överarbete) i så fall inte hade infunnit sig. Man undrar om andra motgångar och svårigheter som hon kanske lika reflexmässigt dolt och förnekat sig själv, sin partner och sina vänner innan hennes katastrofala chefskarriär inleddes. Smaka på de här citaten från kylskåpsscenen: "Hon log stort mot honom och han log tillbaka. Precis det där leendet som hon älskade mest." Och när reseerbjudandet kommer: "Han öppnade munnen för att protestera, men hon lade sin hand över den. Mjukt men bestämt. (...) Hon tog bort handen. Gav honom en puss på kinden och öppnade kylen.""Hon log medan hon plockade fram juice och pålägg." De där beskrivningarna fick mig faktiskt nästan att lägga ner boken omgående. Porträttet av Johan är för suddigt. Hur kommer det sig att denne till synes jämställde man som inte bara unnar sin fru en chefsposition utan även uppmuntrar henne och skryter över henne, senare, när Jenny alltför mycket går upp i sitt jobb, inte kämpar mer för relationen utan nästan per automatik blir upprörd, skyller på henne att hon inte vill ta emot hans goda råd, gör sig ursäkter att hålla sig hemifrån, är otrogen mot henne varpå äktenskapet slutar i ett upprivande gräl där de ömsesidiga anklagelserna haglar. Ett klassiskt scenario, men måste det hända? De är som att författaren säger till mig som läsare att "män är ju sådana", som något slags allmän vedertagen sanning, utan att göra det klart för mig från början att Johan är en "sådan" slags man. Det är väl ytligheten i relationen som är problemet. Att det inte är Johan som står för försöken att tränga sig innanför hennes uppenbarligen krackelerande fasad. Och det är den ytligheten jag tycker att författaren inte ger sig i kast med. Den skenbara harmonin som just är skenbar, eftersom den så snabbt försvinner när livets svårigheter slår till. Det är inte Johan som försöker tränga sig innanför Jennys fasad. Det är hennes vänner. Samma sak med relationerna till hennes arbetskamrater. De vänder som en hand när hon blir chef, mobbar och fryser henne ute, medan hon förut problemfritt fikade med dem och allt var frid och fröjd (i alla fall får vi inga antydningar om något annat). Man undrar som läsare om deras mobbartendenser inte alltid funnits där latent och om de verkligen aldrig drabbat någon annan innan Jenny blev ett tacksamt offer. Mycket kan ställas på ända i hem och på arbetsplatser när en kvinna intar en chefsposition, men det är ingen naturlag och kan inte komma fullständigt som en blixt från klar himmel. De tickande bomberna i äktenskapet och på arbetsplatsen hade gott fått ticka från första början. En annan irriterande aspekt av boken är Niklas, kollegan på samma förhatliga mellanchefsnivå som försöker stötta Jenny i hennes svårigheter. Han är sanningssägaren, den gode mannen. Frälsaren. Som naturligtvis blir föremål för romantiska känslor. Kan vi inte få klara oss utan den här sortens manliga idealfigur? Kan inte Jenny få klara upp det hela på egen hand, utan att en god, stöttande idealman utan fläck och skrynka har ett finger med i spelet? Det känns också lite billigt. Och till slut hennes trogna ungdomsvänner, som har sina egna bördor och misslyckanden (om än mindre akuta) att bära, sina egna fasader som de tvingas släppa för att komma innanför hennes. Ibland tycker jag att det är bra, som när det vid vissa tillfällen blir uppenbart att de tre känner en djupare samhörighet med varandra än med Jenny, som en gång sammanfört dem. Men deras motiv, utöver någon slags allmän vag godhet, för att gå den andra milen för att återintegrera den motsträviga Jenny i gemenskapen skulle kunna vara mer väldefinierade. Det är informativt och ger en tydligare bild av Jenny och hur hon fungerar när vi får veta att hon växt upp med sina åldrande och orkeslösa farföräldrar som inte kunnat lära henne att stå upp för sig själv och ta konflikter. Det var alltså ingen slump att hon blev ett mobboffer på sin arbetsplats. Hon är uppenbarligen en person som anpassar sig, riktar in sig på att motsvara förväntningar, som manipulerar och låter sig manipuleras, som inte säger ifrån (känner igen mig!!!) Det är jag undrar är hur dessa sidor visat sig tidigare i hennes vänskap med de tre vännerna. Om de inte på något sätt stuckit upp huvudet tidigare. Hur blev vänskapen så stabil och orubblig och hennes vänners lojalitet mot henne så stark trots hennes sätt att undvika att säga som det är? Ute och cyklar Ja, det var jag när jag tog den här bilden för en dryg vecka sedan. Vid EU-kommissionens högkvarter Berlaymont vid Schuman-korsningen i Bryssel. Jag passerar där när jag cyklar till mitt brysseljobb varje fredag, och den här fredagen var det tjockt av potatisgrisar för det var ju statsministermöte. Men jag nändes inte ta något kort vare sig på poliserna, statsministrarna (om de nu var dem jag såg när de steg ur sina svarta limousiner, eller bara deras underhuggare) eller militärerna med K-pist som traskar omkring utanför Berlaymont, tyvärr inte dagen till ära, utan som följd av terrorhotet som tydligen är överhängande efter nästan-terror-incidenten som inträffade i Verviers (som jag för övrigt missade när det begav sig - jag hade haft fullt upp med att hänga med i alla svängar runt Charlie Hebdo och eländet i Paris och tyckte att det nu fick räcka. Sedan lyssnade jag på Godmorgon Världen en vecka senare och fick veta att "alla i Belgien talar om vad som har hänt". Tja, jag kan väl bli lite insnöad, men jag skyller det på att jag vill förbereda så bra lektioner som möjligt åt mina studenter att jag ibland ägnar all tid, uppmärksamhet och hjärnutrymme åt det). Här i lugna Leuven på knappa 3 mils avstånd från limousinerna och K-pistarna är det enda som känns riktigt överhängande regnmolnen, och de strilade duktigt mest hela dagen idag. Skönt på sätt och vis, för då sköljs ju pollena bort. Jag har nämligen tidigare i veckan vaknat några dagar med igenmurade uppsvullna och alltså pollenallergiska ögon och det är det ju alltid skönt att slippa.
Det var mycket intressant att läsa den respons jag fick på mina tidigare Livets-Ord-relaterade blogginlägg. Det kändes stort att på något sätt få fylla ett behov genom att dela med sig av sina erfarenheter. Det är alltid en avvägningsfråga det där, och det känns fortfarande kymigt för mig att vara personlig online. Särskilt som det nu är bevisat att för mig främmande personer (hittills bara välvilliga, tack och lov) hittar och söker sig till min blogg. Men så mycket kan jag väl säga att...
Tack Ted, Sue och ni andra som kommenterade på mitt förra blogginlägg som handlade om f.d. pastor Robert Ekhs otrohet. Det betyder mycket för mig att ni läst min blogg och kommenterat den, särskilt ni, Ted och Sue, som jag inte känner. Det är väldigt intressant att ta del av era berättelser och jag känner igen mig i dem. Jag har faktiskt ingen frikyrklig bakgrund från början fastän mitt andliga hem varit i frikyrkan och trosrörelsen från att jag var ca 15 till att jag blev 30 och flyttade till Belgien. Mina föräldrar är och var fast rotade i Svenska kyrkan och var inte positiva till att jag var med i trosrörelsen. Jag tror att det låg en hel del tonårsuppror i mitt val att orientera mig mot trosrörelsen men också en vilja att leva fullt ut för Gud och att ta min tro på allvar. Svenska kyrkan och frikyrkligheten framstod som för mig som svart-vit-tänkande tonåring som inget mer än folklore och allmän slätstruken snällhet. Då, på 90-talet, var det fortfarande väldigt polariserat och trosrörelsen var isolerad och isolerade sig från andra kyrkor. Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala från Sundsvall där jag är uppvuxen och gick bibelskolan i två år. Det var regeln i min ungdomsgrupp. Det var oerhört tufft ekonomiskt. Sverige befann sig i 90-talskris och jättemånga okvalificerade bibelskoleelever konkurrerade om Uppsalas knegarjobb (vi var sammanlagt nästa 1000 elever det året). Jag delade lägenhet med en tjej som gick på Livets Ords gymnasium och som var med i samma trosförsamling som jag i staden där vi kom ifrån. Hon hade sina föräldrars fulla stöd till skillnad från mig, vilket naturligtvis inte underlättade vårt sammanboende. Av envishet fortsatte jag och fullföljde mina två år, fick ett tidningsutdelarjobb och så småningom också ett städjobb och fick på vägen många vänner för livet. Efter bibelskolan gick jag dessutom missionsskolan en månad varpå jag åkte till Albanien som missionspraktikant. Det var jättespännande! Under tre månader kuskade jag runt mellan tre olika städer i detta postkommunistiska land med min gitarr och ledde lovsång och gav musikträning i olika nystartade församlingar. Jag bodde i en albansk värdfamilj och förstod albanska skapligt efter tre månader. Det fanns inget mer perfekt för en 20-årig äventyrslysten tjej. Det var också där jag insåg att jag äntligen måste börja studera. Inte först och främst för att ”bli något” utan för att jag märkte att jag hela tiden drogs till studentmiljöer.
Väl tillbaka i Uppsala gjorde jag så slag i saken och skrev in mig på Uppsala universitet och började läsa franska och latin. Alltså farliga och intellektuella ämnen (inte nån oskyldig ingenjörutbildning e.dy. – utan ämnen som fick en att fundera över livsfrågor – ve och fasa!) Det var inte helt lätt att ta det steget, för på Livets Ord hade jag fått många varningar om universitetet på ”andra sidan ån” och deras skadliga och gudsfientliga intellektualism och jag var uppriktigt sagt rädd för att få min tro skadad. Men jag bara visste att det var där jag hörde hemma och knäppt nog var det en slags romantisk tanke om att gå i Ulf Ekmans fotspår som hjälpte mig att ta steget: han hade ju läst teologi i Uppsala på 70-talet och varit med i Navigatörerna och knackat dörr och memorerat bibelverser. Varför skulle nu inte jag göra det? Idealistisk som jag var ville jag leva mitt ibland de ”ofrälsta” och vara ett ljus i mörkret. Inte bara diskutera med dem i gatuevangelisationssammanhang osv. Jag visste att jag själv aldrig skulle ha blivit kristen genom konfrontativt predikande vid något gathörn. Det som också hjälpte mig var en liten konstnärlig-intellektuell vänkrets inom Livets Ord som vågade tänka annorlunda och som stöttade mig. De kände till båda världarna och för dem var Uppsala universitet mer än intellektuella demoner. Men trots att jag hade dem kändes det ibland rätt tokigt att ha en fot på vardera sidan ån, och jag kände mig mycket ofta som en brobyggare som måste förklara för antingen livets-ordare eller Uppsalastudenter att ”de andra” minsann inte var så farliga som de trodde. Men det som drev mig var övertygelsen att min tro inte var något värd om förutsättningen för att den inte skulle ta skada var att leva i ett litet andligt ghetto-liknande reservat i Södra Årsta och ha hela mitt umgänge i församlingen. Jag visste dessutom att detta skulle ha tråkat ut mig oändligt. Så jag tog en magisterexamen i franska och latin, åkte till Tyskland som utbytesstudent, började spela fiol i Uppsala universitets orkester och efter lärarexamen var det helt omöjligt att få tjänst i Uppsala, så jag flyttade först till Stockholm och sedan till en mindre stad där jag började jobba på ett gymnasium som latinlärare. I staden fanns ingen trosförsamling så jag blev med i en pingstförsamling och blev väldigt engagerad i musik, ungdomsarbete osv. Det var så härligt att få göra något. På Livets Ord hade jag också varit rätt engagerad men allt var så stort och man fick rätt känslan av att vara onödig. Det var intressant att ta del av pingstvännernas tankar och erfarenheter om Livets Ord. Vissa var fanatiskt positiva medan andra var helt och hållet negativa. Under mina år i den lilla staden ägde dramat i Knutby rum vilket fick mig och andra att fundera över hur fel det kan gå med religion. Så småningom träffade jag en man via en kristen internetsajt. Han bodde i Belgien och allt eftersom vi lärde känna varandra bättre blev jag intresserad av att flytta dit. Det var ett stort steg och jag kände behovet av psykoterapi i samband med det. Med min religiösa bakgrund var jag jätterädd för allt vad psykoterapi hette. På Livets Ord betonades andliga lösningar på psykiska problem. Inte så att allt skylldes på demoner. Kanske på 80-talet, men på 90-talet när jag var där var det faktiskt annorlunda. Det jag var orolig för var att om jag skulle gå till en vanlig psykoterapeut skulle han eller hon omedelbart koppla ihop alla mina problem med min tid i Livets Ord. Och visst släpade jag med mig en hel del psykiskt bråte från den tiden – inte tal om annat! Det var på många sätt en osund plats där ifrågasättande inte uppmuntrades och där ledarskapet var auktoritärt och där idealen var rätt klart definierade och tydligt predikade. MEN det var inte allt, och att bli ifrågasatt av någon som bara kände till Livets Ord via media var jag helt enkelt inte beredd på. Så genom mina vänner i Livets Ord hittade jag en mycket bra psykoterapeut som hette Margareta Nätterdal som bodde i Gamla Uppsala. Under ett år åkte jag till henne ungefär var tredje vecka och fick samtalsterapi, och det var mycket bra. Det vi talade om handlade om mig och mina problem och inte om Livets Ord. Men det var väldigt skönt att få detta stöd av någon kände till, delade och respekterade min religiösa bakgrund. Hon hade inte heller någon över-lojalitet till ledarskapet och vågade kritisera och ifrågasätta uttalanden från pastorer på Livets Ord. Till sist tog jag steget och flyttade till Belgien, där det kyrkliga landskapet ser helt annorlunda ut och där ingen känner till Livets Ord. Skönt att slippa förhålla sig till denna församling och rörelse hela tiden. Bara när jag träffar andra svenskar kan det komma på tal, och då nämner jag det som en exotisk kuriositet ur mitt förflutna. Men som ni märker har det dock präglat mig. Men inte bara negativt! Jag har fortfarande flera goda vänner i församlingen (liksom du trots din bitterhet också har, Sue) och jag är stolt över att verkligen ha fått en bibelcentrerad undervisning. Erfarenheten av att ha tillhört en subkultur är också väldigt unik. Att jag inte blivit mer skadad tror jag har mycket att göra med att jag inte fick Livets Ord med modersmjölken. Det var mitt eget val att gå med och även att (om än långsamt) distansera mig. I somras läste jag romanen Det finns ingenting att vara rädd för av Johan Heltne. Mycket intressant och bra och jag rekommenderar den verkligen. Där handlar det om en kille som är uppvuxen i Livets Ord i Uppsala och jag såg vilken oerhörd skillnad det var för mig som inte fötts in i denna församling. Boken handlar om en kille som går på Livets Ords gymnasium under 1990-talet. Han börjar en hemlig och förbjuden relation med en tjej som också går i skolan på Livets Ord. Han har dessutom att kämpa med ständigt återkommande epileptiska anfall som enligt en psykolog har att göra med den psykiska pressen han utsattes för på Livets Ord. En helt naturlig slutsats. Men killen har svårt att känna förtroende för psykologen, och även detta är naturligt, eftersom alltför mycket står på spel: att lämna Livets Ord skulle ju för honom innebära att svika alla sina vänner och familj, allt man känner till och har trott på. Man ställs inför ett omöjligt val och stålsätter sig mot detta ifrågasättande utifrån och ser det som en attack. För mig var det mer saker jag lärt mig på Livets Ord – t.ex. vikten av att omsätta sin tro i praktiken (och Ulf Ekman som förebild i detta) samt Margareta Nätterdals psykoterapi – som fick mig att vidga min horisont och röra mig bort från trosundervisningen i dess mest extrema form. På senare tid har jag (genom alla uppbrott och kriser i mitt liv) upptäckt att Gud är den som bär mig och inte tvärtom. Trosundervisningens överbetoning på den enskildes tro som gör på något vis människan så stor och Gud så liten. Och talet om andlig kamp kan, om det överdrivs, få djävulen att framstå som alltför stor och mäktig. Jag har lärt mig att se att Gud har kontrollen även när saker händer som vi med våra mänskliga ögon ser som negativa och oförklarliga. Att det ofta gäller att acceptera motgångar och att inte strida eller proklamera Guds löften eller något annat trosvisst som man i längden ändå inte orkar med. Gud är så otroligt mycket större än vi människor och ingen av oss har alla svar. Världen är inte uppdelad i vi+Gud mot deofrälsta+djävulen. Att tro på och bekänna Jesus som Herre är mer än ett personligt val som man tagit någon gång i livet, utan något dynamiskt som måste ta sig olika uttryck varje dag. Det här blev ett väldigt långt blogginlägg – om ni har orkat läsa allt detta får ni väldigt gärna kommentera. Nu ska det skrivas så att pixlarna stänker!
Det har varit några kalla och klara dagar i Leuven och jag blir verkligen upplyft och glad av allt solsken. Jag låter cykeln stå pga kyla och halka men håller mig i trim med promenader till och från jobbet... Eller ja i trim... Förhoppningsvis kan jag åtminstone förbränna några av de praliner jag sätter i mig ur min hemkollektion och på mitt favoritcafé där jag ofta sitter och jobbar. Andra stillasittande aktiviteter lockar tyvärr också som att se på Äkta människor online. Perfekt för kapitlet Naturvetenskap och teknik i sjätte året. Vad tycks om följande bild som förklara en av mina multimediaövningar?
I morse när jag vaknade var det vitt och blött överallt. Jag är så glad att jag inte behöver gå ut idag för här består snöröjningen av att salta och vänta på bättre tider.
Skynda er!!!!! Det här filmen ligger bara ute fem dagar till på svtplay! Naturligtvis en film som jag borde ha sett för länge sedan men icke - man är väl svensk så Bergman är naturligtvis det sista man kommer på att titta på. Jag inser när jag ser på denna film hur Hollywoodimpregnerad jag är. Det är en kärlekshistoria mellan två egensinniga personer, Anna (Pernilla August) och Henrik (Samuel Fröler). De har båda sina svärmödrar emot sig och har stora slitningar genom hela sitt förhållande, före och efter bröllopet. Allt verkar ominöst och uppfödd som man är med Hollywoodomen som aldrig slår fel väntar man liksom på den stora Kraschlandningen. Men det blir varken något lyckligt slut eller någon kraschlandning utan... halvbra mellan dem. Strävan framåt och en god vilja. Allt är kluvet, komplext, krångligt och nyanserat. Men inte deprimerande eller hysteriskt (=mina Bergmanfördomar). Det är därför jag tycker att ni ska se den. Symptomatiskt nog blev min virkning, som jag hoppades få färdig under tittandet, INTE färdig utan jag fick i stället riva upp en bra bit. One step up and two steps back, lite som Anna och Henrik alltså...
Till sist en fråga: hur kan Pernilla August vara så vacker trots att hon har en så rund näsa? : ° ))) |
Archives
March 2019
Categories |